Arbetsdokument för systematisk NPC-forskning i vardagen

Definition av PKist: En PKist är en person ideologiskt besatt av den politiska korrekthetens ideologi. Det är inte samma sak som politisk korrekthet utan en delvis omedveten ideologi som helt dominerar den svenska kulturen. Alla svenskar är i någon grad PKister.


Jag har börjat experimentera med PKister/NPC/robotar igen, och jag tror jag hittat en metod som fungerar väldigt väl och som jag fått indikationer på kan fungera även för andra. Min tanke är att tillsammans sätta detta experimenterande i system och prova ut olika metoder för att kunna ha fungerande samtal med PKister.

Jag föreställer mig en sorts vetenskaplig metod, där vi testar tekniker för att i vardagen och på nätet försöka skapa möjligheter för riktiga samtal med PKister och på så sätt befria dem från deras mentala låsningar.

Målet är att finna och finslipa en metod som kan reproduceras gör att det blir möjligt att mötas som människor och föra ärliga samtal även om de ämnen som är tabu idag. En metod som kan användas systematiskt av så många som möjligt på nationell skala.


Den metod som jag ser som mest lovande just nu handlar om:

  • Experiment. Redan genom att betrakta interaktionen med PK-robotarna som ett experiment får man själv en distans till samtalet och blir mindre emotionellt involverad, vilket är avgörande eftersom båda sidor är programmerade av varandra att trigga specifika responser.

    Du blir med andra ord inte lika rasande på deras beteende.
  • Utforskande. Ha en vilja att förstå den andre, för det leder till att hon blir tvungen att förklara sig. Det gäller särskilt hennes vansinniga generaliseringar om t.ex. SD:are och “högern”.

    Frågorna bör vara av typen: “Men tror du verkligen att skälet att de säger så är för att de är onda?”, “Vad tror du det är som gör att de reagerar så?” och “Vad är det du misstänker att mina/deras intentioner är egentligen?”

    Notera att frågorna är i stil med frågor en terapeut säger eller som man kan ställa till ett barn. Dvs. det är så barnsliga och störda föreställningar att det blir absurt så snart man lyfter fram dem i ljuset. PKister klarar sig till stor del genom att aldrig stanna upp och fundera över den här sortens saker. Särskilt den odefinierade misstanken om att “det låter som SD-retorik” är viktig att belysa. Det gör dem uppmärksam på hur absurda och ogrundade föreställningar de har.
  • Förklara hur känslor fungerar. PKister har som bekant en oförmåga att t.ex. känna starkt kring våldsdåd utförda av invandrare eller att ta islams mörka sidor på allvar. Det är därför viktigt att klargöra – helst genom frågor – att anledningen att “rasisten” är arg är inte för att han av natur eller miljö formats till att dyrka “mörka krafter från 30-talet”, utan för att han har känslor, att han värderar den kultur och det samhälle som går förlorat.

    Detta problem beror antagligen på att PKisten inte har kontakt med sina egna känslor utan är styrd av kollektivets känslor. Det är därför de programmerats för att känna väldigt stark och reagera med ilska när någon kritiserar invandringen eller liknande petitesser, men inte beröras av grymheter och ondska utfört av etniska minoriteter.

    Hjälp PKisten sätta sig in i andra människors situation genom frågor om hur hon skulle känna i det läget.
  • Låt henne försöka övertyga dig. Påminn henne om att påhopp och och anklagelser är verkningslösa och kanske till och med har motsatt effekt, och att om hon verkligen vill “ta kampen” så borde hon försöka övertala dig istället för att “stå upp mot rasism” eller hur hon kan tänkas beskriva sina barnsligheter.

    PKisten är inte vad vid att försöka förklara och övertyga, utan har nöjt sig med att kritisera, misstänka och anklaga. Detta blir därför ett tillfälle för henne att lära sig själv hur ogrundade hennes övertygelser är.

    Det gör också att hon måste ta hänsyn till dina värderingar, och tvingas resonera utifrån både fördelar och nackdelar och inte bara påstå att det “handlar om barn” eller att “de flyr för sina liv”.

    Deras svartvita världsbild mår bra av att problematiseras lite mer.
  • Visa på vilja till samtal och medmänsklighet. Eftersom PKisterna själva missbrukar dessa fina egenskaper i sin falska retorik har de svårt att avfärda en sådan önskan.

    Här handlar det om att återhumanisera “rasisten”, påminna PKisten om att det är människor och om hur fullständigt bisarra PKisternas föreställningar är.

    PKisterna är helt beroende av att enbart tänka sig den andra sidan som ond och/eller korkad. De måste intala sig att det “inte går att prata med främlingsfientliga” för att hålla fast vid sin världsbild.

    Man kan hjälpa dem lite på traven genom att fråga om det verkligen är rimligt att generalisera på det sättet, eller om inte det är en lite konstig (de kan förhoppningsvis läsa in att man menar obehaglig) människosyn.

    När man väl etablerat att det handlar om människor så blir det svårt att avfärda möjligheten till samtal. Om de fortfarande trilskas kan man kanske sätta idén om ett samtal i kontrast till deras nuvarande metod av påhopp och utfrysning.

Ett exempel på hur jag tänkt mig det:

Exempel på deras resonemang också. De tror att folk bara låtsas bry sig om offren och de gör antaganden om en hel grupp utifrån ett extremt exempel. Antagligen blev dock personen defensiv av att kritiken i videon träffade lite väl rätt.

Så hjälp gärna till med att förbättra formuleringar och rapportera testresultat från vardagen. Min förhoppning är att det går att samla en grupp människor som hjälper varandra att hantera problem som uppstår och finslipa metoderna så att de kan kopieras av vem som helst med framgång.

Jag tror detta kan vara enda sättet att bryta den mentala låsningen som förlamar Sverige just nu. Antagligen kan samma metoder också användas för att avprogrammera andra ideologiskt besatta så som liberaler och socialister, och på så sätt lösa upp även den polariseringen.

Försvarsmekanismer och argumentationsfel

I de tidigare delarna talade jag om hur PKismen bygger på en förljugenhet som är sprungen ur en avsaknad av värderingar och mening, att dessa lögner eskalerat till ett kulturellt vansinne som tycks innebära historiens slut, och hur lögnerna konstruerat en falsk moral i form av värdegrunden. I den senaste delen beskrev jag avståndstagandets hierarki, vilket är ett exempel på hur lögnerna, i form av försvarsmekanismer och argumentationsfel har strukturerat kulturen och samhället. I denna del vill jag ge en kortare beskrivning av den dynamiska process där ångest, försvarsmekanismer och argumentationsfel skapar denna typ av strukturer.


Eftersom PKisterna inte kan erkänna verkligheten som den är så tvingas de försvara lögnerna med fula knep och argumentationsfel. Detta är något som sker rätt så omedvetet och ett exempel på hur psyke och kultur hänger ihop i PK-vansinnet.

PKisten lever i en kultur fylld av tabun som kontrollerar vad man får tycka, tänka och känna. De hjärntvättar sig själva genom att uppfostra och bestraffa andra för struntsaker som pronomen eller liknande petitesser, samtidigt som de utsätts för samma sak av de andra. Det leder till att de begränsar sitt tänkande och kännande och blir korkade och oempatiska. Det blir problematiskt att till exempel känna empati för ett våldtäktsoffer om förövaren var av en etnisk minoritet, för det är så associerat med förbjudna tankar och känslor att man istället måste flytta fokus. Den förtvivlan man borde känna över det fruktansvärda dådet förvrängs till en förtvivlan över att “detta kan spela främlingsfientliga krafter i händerna”, och de flickor som drabbas blir istället till statistik över “anmälningsbenägenhet”. På så sätt får man utlopp för sina förbjudna känslor på ett sätt som dessutom ger en moralisk status i samhället. Det är alltså ett ideal att förhålla sig helt oempatisk över offrets situation i såna lägen.

Det skapas ur denna förljugenhet en ångest hos individerna över deras egna känslor – särskilt som känslorna förstärks av den utveckling som förnekelsen skapar – vilket gör att ämnet blir ännu mera laddat på en kulturell nivå och därmed ännu mera tabu. Vilket leder till ytterligare ångest. Man bygger upp en sorts neuros genom att förneka sina egentliga känslor och sitt egentliga jag och hela ens liv blir plågsamt förljuget.

För att kunna hantera dessa jobbiga känslor som man har men inte kan erkänna så svarar egot med att ta till försvarsmekanismer, och den mest intressanta försvarsmekanismen är antagligen projektion – men även många andra försvarsmekanismer brukas, så som förnekelse, förträngning och affektisolering.

Det som gör projektioner särskilt intressant är för att det handlar om att rikta sina tankar och känslor mot någon annan istället för att erkänna dem som sina egna. På så sätt har den en mer direkt social effekt än många andra försvarsmekanismer. I exemplet med gruppvåldtäkten är den naturliga reaktionen att bli rasande och förtvivlad, men eftersom det är tabu att tänka och känna den sortens tankar då det bryter mot värdegrunden och hotar ens egen självbild, så riktar man det mot någon annan. Kanske mot personen som man fick informationen ifrån. Man intalar sig att det gjordes just i syfte att väcka dessa tankar och känslor. På så sätt är man själv inte ansvarig för sina egna reaktioner utan ett oskyldigt offer för den andres försök till manipulation. De förbjudna tankarna och känslorna finns inte hos en själv, resonerar man, utan hos denna andre som nu är i full färd med att försöka väcka samma känslor av hat och oro hos alla andra. Man behöver inte ens erkänna oron över att orden hade effekt, för man intalar sig att det inte är ens egna känslor som skrämmer en utan det är alla andras känslor man oroar sig för. Man anklagar honom för att vara ute efter att “sprida hat” och “gå mörka krafters ärenden”, vilket är skrämmande för att alla andra är så lättpåverkade. Själv är man förstås helt opåverkad…

Projicerandet har en särskilt förödande effekt i kulturen eftersom det bygger på en ångest som finns hos nästan alla i samhället. Det leder till att det även blir en norm i kulturen, och det skapas därför en kulturell fiende genom projicerande av den kulturella skuggan. Man skapar en syndabock. Även de övriga försvarsmekanismerna har kulturella effekter, men projicerandet är den mest avgörande eftersom den skapar den för PKismen så nödvändiga fienden: den avhumaniserade andre.

Det uppstår alltså en rundgång av ångest mellan individ och kultur på grund av att kulturens normer och moral är så fullständigt oförlåtande. På sätt och vis kan man se det som att man ofrivilligt med lögnernas hjälp introducerar något heligt i det sekulära.

En mer generell beskrivning av denna process

Jag bör antagligen göra ett försök att beskriva denna psykokulturella process lite mer generellt:

Individerna befinner sig i ett stressat tillstånd eftersom moralen är helt omänsklig och oförlåtande. Det är en rundgång av ångest och följugenhet där man tvingas att ljuga, både för sig själv och för andra, och framställa sig bättre än vad man egentligen är. Det leder till två saker: de moraliska kraven i kulturen blir än mer extrema vilket ökar individernas ångest, samtidigt som individerna också blir allt mer neurotiska när de desperat trycker undan sina egentliga tankar och känslor, och förnekar sitt egentliga, naturliga jag.

I processen av förnekande och utplånande av sig själv använder man sig av egots försvarsmekanismer. Till exempel förnekar man de känslor man har och förtränger minnen som motsäger den falska självbild som vuxit fram. Eller som ovan, att man projicerar sina “mörka” sidor, sin skugga, på andra. När en hel kultur består av ångestdrabbade individer som beter sig så här så lyfts försvarsmekanismerna upp till nästa nivå och blir till offentliga lögner. Ingen minns längre att man helt nyligen tyckte bögskämt var hysteriskt roligt eller att negerboll var ett helt normalt ord. En kollektiv glömska uppstår, och liknande mönster gäller alla andra försvarsmekanismer.

Försvarsmekanismerna som tjänar till att försvara ens falska självbild upphöjs till att försvara de gemensamma lögnerna och kommer till uttryck i form av argumentationsfel och fula knep. Projicerandet uttrycks som brunkletning och guilt by association. Förträngande uttrycks som historierevisionism. Intellektualiserande uttrycks som “anmälningsbenägenhet” och “socioekonomiska faktorer”. Jag ska gå in djupare på dessa samband och effekter senare.

När samma argumentationsfel används så systematiskt i kulturen så övergår de till att bli offentliga sanningar och givna mönster för tänkandet. På individnivå så var man oförmögen att själv tänka kritiskt kring de ångestladdade ämnena, och dessa spärrar och mönster lyfts också upp på kulturnivå så kulturen blir lika oförmögen att tänka och känna “fel”. Politiker kan säga saker som “vad det beror på tror jag inte det är någon som vet” eller “vi kanske inte såg det komma” och bara delvis ljuga eftersom det bara utgör den sista halvsanningen i ett helt system av lögner och självbedrägeri.

När alla dessa kulturella argumentationsfel och försvarsmekanismer börjar bli dominerande så kan man tala om PKismens sociala “rättvisa”. De kollektiva försvarsmekanismerna blir då till sociala lagar/normer som upprätthålls av de mest hysteriska, cyniska eller hatiska i samhället.

Nästa steg är när man gör denna sociala “rättvisa” till del av samhällets verkliga lagstiftning – vilket t.ex. kan ses i den diskriminerande diskrimineringslagen – och när de lynchmobbar och häxjägare som upprätthållit de sociala lagarna börjar finansieras av staten.

Processen sker naturligtvis inte i en enda riktning utan det är en dynamisk utveckling där de olika nivåerna förstärker varandra, så att till exempel de sociala lagarna och den systematiska utfrysningen gör att stressen och rädslan stegras ytterligare vilket förvärrar hela systemet. Samtidigt som effekterna gör kontrasten mellan Sverigebild och verklighet allt mer akut och ångestskapande.

Resultatet blir att hela samhället och kulturen struktureras i enlighet med dessa psykiska störningar. Precis som individerna förnekar sina egna tankar, känslor och sitt egentliga jag så förnekar kulturen sin egen historia, sina traditioner och sina värderingar, och förnuftet brukas bara till att hitta bortförklaringar av verkligheten.


Andra delar i serien om PKismen:

Värdegrunden och avståndstagandets sociala hierarki

I förra delen beskrev jag hur de ständiga lögnerna vuxit och skapat ett kulturellt vansinne och en mardrömslik overklighetskänsla för de som lever i verkligheten. I denna del tänker jag fortsätta med att reda ut vad det är som främst driver denna förljugenhet.


Den gudlösa moralen

Anledningen till alla dessa lögner och det fullständiga vansinnet det resulterat i är förstås rädsla. Både kulturen och individerna befinner sig i ett väldigt stressat tillstånd. Man är ständigt i konflikt med både sig själv och alla andra. Det är ett tillstånd som skapar en ond spiral som till sist har mynnat ut i en kulturell panikångest.

I grunden handlar det om att människan i brist på en objektiv moral och objektiva sanningar istället skapat en kollektiv moral och kollektiva sanningar. När det inte längre finns en gud att hänvisa till så hänvisar man till människan själv, både som moralisk domare och som syfte och mål med hela existensen. Det blir en grym parodi på den gyllene regeln när det inte finns en allvetande och förlåtande gud som dömer ens handlingar utan bara det ytterst mänskliga och oförlåtande kollektivet.

När människan ställs inför frågor om hur man bör agera så är det inte längre en fråga om: “hur tycker gud att jag bör agera?”, utan: “vad skulle de andra tycka?” När någon frågar en om hur man själv skulle agera så finns en helt annan möjlighet: man kan ljuga.

Ur denna syn på rätt och fel uppstår därför en falsk moral där det ideala agerandet och det normala agerandet blir samma sak. Kollektivet hävdar att “varje anständig människa” skulle agera fullständigt idealiskt – om inte till och med ännu bättre! Det blir med andra ord en fullständigt oförlåtande och omänsklig moral.

Det i sin tur leder till att fokus förskjuts från handling till ord. Den som agerar syndar, den som kritiserar och skryter blir hyllad. Hela samhället dras in i ett uppblåst poserande där man försöker överträffa varandra i tolerans (som ju är den rena liberalismens enda dygd) genom ord, poser och signaler. Det är därför moralisterna inom PKismen ständigt talar om “vi måste alla”, men aldrig lever som de lär.


“Det finns inget modigare och viktigare än att stå upp emot rasismen, och det gör vi genom att säga ‘Det finns inget modigare och viktigare än att stå upp emot rasismen.’”

PKismen

Ett intressant exempel på detta självförhärligande poserande hittade jag i några inlägg från Annika Strandhäll som kan kokas ner till “Det finns inget modigare och viktigare än att stå upp emot rasismen, och det gör vi genom att säga ‘Det finns inget modigare och viktigare än att stå upp emot rasismen.’” En väldigt tillspetsad omformulering som visar på den rundgång av moraliskt självförhärligande som de sysslar med. I praktiken så är det ett hyllande av sig själv för att man hyllar sig själv. “Rasism”,som allt annat, är helt utbytbart för PKisten och kan ersättas med “klimatet”, “demokrati” eller tomma begrepp och fraser så som “allas lika värde.” Det är en narcissistisk självdyrkan som blir möjlig genom mantran så som “stå upp för/emot X”. Det är inte konstigt att man ogärna ger upp en sådan världsbild och självbild. Den självgoda saligheten är bara tillgänglig så länge man sjunger med i PK-körens lovsång.


Avståndstagarhierarkin

Denna sociala moral eller värdegrund är fullständigt omöjlig att leva upp till men väldigt enkel och belönande att använda som tillhygge för att vinna fördelar. Allt som görs och sägs kan angripas och anklagas för att inte vara tillräckligt “tolerant” och “inkluderande”. Det bidrar till den ökade stressen och ångesten i samhället, och det ger PKisterna ett övertag i alla lägen. PKismen har nämligen inneburit en sorteringsprocess där de mest förkastliga, falska eller fega människorna hamnat på PKisternas sida, och särskilt i toppen. Det kan förstås finnas andra orsaker till att man hamnar på den PKistiska sidan, t.ex. ett stort socialt behov eller att man råkar tillhöra någon av de skyddade minoriteterna, men den avgörande gränsdragningen är ens förhållande till sanningen.

Värdegrunden ställer omöjliga krav, det gör att ingen människa egentligen håller måttet och det blir därför en förutsättning att man är en falsk människa som saknar ödmjukhet för att man ska kunna nå toppen inom PKismen och samhället. Alla PKister är inte ruttna människor. Många har en genuin vilja att göra gott i grunden, men det är omöjligt att vara så självutplånande som värdegrunden kräver. Det leder till att dessa semi-PKister som har spår av en genuin moral, tvingas leva i skam och därför ständigt försöker kompensera för sin otillräcklighet genom att stötta och försvara de falskaste av människor. Semi-PKisterna är alltså den sort som har en genuin vilja att vara god, men som har en starkare vilja att passa in och få vara med. De är PKisternas nyttiga idioter. De som utgör mobbens svans.

På andra sidan hamnar de utstötta, de som har en allt för stark moralisk kompass, eller ett svagare behov av grupptillhörighet – eller de som har problem med att kontrollera sina känslor, vilket är en sorts ofrivillig ärlighet på sätt och vis. Men egentligen är idén om en “andra sidan” som utgör motståndarna till PKismen delvis missvisande. PKismens extrema intolerans är paradoxalt nog både absolut och samtidigt helt gränslös- ett mönster som återkommer överallt inom PKismen.

För PKismen bygger sin makt på rädsla och alla är rädda och skamfyllda i PKismens samhälle.

Det svenska samhället är egentligen inte ett samhälle kulturellt splittrat i två delar med en tydlig gräns mellan PKister och Kritiker. Förvisso tvingas människor in i höger eller vänster, för eller emot invandringen, Greta-kulten, könsbyten på barn, och till och med för eller emot PKismen, men å andra sidan så finns det PKistiska tänkandet i varje individ i någon grad. För PKismen bygger sin makt på rädsla och alla är rädda och skamfyllda i PKismens samhälle.

Den omöjliga moralen skapar en osäkerhet och en skamkänsla hos människan, och PKismens elit är experter på att utnyttja denna känsla hos människor. Det är ett psykologiskt terrorvälde av misstänkliggörande, antydningar och utfrysningar. Man spelar på människors rädsla att avslöjas och inte passa in. Toxisk femininitet är kanske en bra beskrivning av den här formen av mobbning.

Genom dessa metoder konstrueras en avståndstagarhierarki i samhället. Där varje person måste “vara tydlig med” att den “tar avstånd från x”. Kontentan blir att den knivskarpa gränsen mellan “vi och dom” är subjektiv. Pkismens polariserade världsbild är skräddarsydd och individanpassad.

Alla tar tydligt avstånd från de som befinner sig precis snäppet nedanför på avståndstagarhierarkin, de som är något mera ärlig än en själv

Alla tar tydligt avstånd från de som befinner sig precis snäppet nedanför på avståndstagarhierarkin, de som är något mera ärlig än en själv – samtidigt som man söker erkännande från de precis ovanför, de som är något mer falska och därmed anses lite finare. Ta till exempel partiet Medborgerlig Samling som ansåg sig för fin för att engagera sig i Sverigedemokraterna och istället startade ett eget “lite finare” parti. Man beklagar sig över brunkletningen och den allmänt taskiga behandlingen från de etablerade partierna, men gör förstås precis samma sak själva mot Sverigedemokraterna. Och Sverigedemokraterna gör i sin tur samma sak mot Alternativ för Sverige, och så vidare.

Med sitt beteende bekräftar man legitimiteten i den elaka behandlingen man själv utsätts för, och i praktiken är samtliga i samhället med och upphöjer personer som Linnea Claesson och journalister på Aftonbladets redaktion till toppen av hierarkin. Även om man är kritisk så ger man förtrycket sitt erkännande.

Man har inte samma behov av att ta avstånd från personer betydligt längre ner i hierarkin, utan man vill bara markera mot de som man riskerar bli (och blir) associerade med. Annie Lööf känner inget behov av att förtydliga att hon minsann inte delar Alternativ för Sveriges världsbild, men väl att hon inte delar Moderaternas världsbild efter att Moderaterna mumlat om ett oengagerat samarbete med Sverigedemokraterna. Sanningen är förstås att det finns goda skäl för att göra den sortens associationer, för skillnaden i förhållande till de man tar avstånd från är nästan alltid bara en fråga om den egna bristen på ärlighet. Man har själv precis samma åsikter, men man kan inte erkänna det av rädsla för vad andra ska tycka, men kanske framförallt för att man inte klarar av att erkänna för sig själv hur man egentligen tänker och känner.

Din sociala status beror alltså på vilka du tar avstånd från, vilka du tycker man ska frysa ut och mobba. Man rationaliserar sitt beteende med “Jo, men det finns ändå en gräns som man inte får passera”. Och denna absoluta gräns går förstås alltid precis nedanför en själv…


Andra delar i serien om PKismen:

Det kulturella vansinnet

Denna del är något mer beskrivande till sin natur. Ett försök att fånga vad jag menar med att PKismens lögner är ett kulturellt vansinne. Det är inte något självklart eftersom de flesta själva är del av vansinnet i någon grad, även i de fall då det bara är en följd av att man försöker hålla verkligheten i från sig för att inte bryta ihop.

Kommentar: Delen om normkritik och kulturell singularitet kommer senare flyttas och bli ett eller fler egna avsnitt.


Det är alltså rimligt att tala om PKismen som en gigantisk lögn eller som ett nätverk av lögner. Men inte heller det räcker till som beskrivning för det finns något patologisk över tillståndet. Man ljuger inte bara för att få en mening i sitt innehållslösa liv, för att passa in eller för att täcka upp gamla lögner, man ljuger också för att man måste.

När Stefan Löfven blev intervjuad i programmet Agenda 2019 och ljög om att man “inte sett det komma” eller att segregationen inte beror på invandringen, så ljög han inte för att lura någon. För ingen tror egentligen på vad Löfven säger. Han ljög för att slippa säga sanningen. Ingen skulle kunna tolerera att han talade sanning och erkände misslyckandet, istället är han tvungen att säga precis vilka vansinnigheter som helst för att komma undan.

Lögnen är alltså inte bara nödvändig för att skydda sin självbild och världsbild och skapa en mening i en tom och meningslös värld, utan lögnen är själva normaltillståndet. Förljugenheten är en ofrånkomlig följd av demokratin. Demokrati är bara en annan form av kapitalism. En marknad där man säljer en ideologi och en identitet genom stenhård marknadsföring.

I ett friskt samhälle skulle Löfvens lögner inte accepteras och hela framträdandet skulle tolkas som att statsministern var sinnessjuk.

Det enda som gör att Löfven sticker ut är att han är så fullständigt oduglig på att ljuga trovärdigt, och för att det inte heller tycks störa honom nämnvärt. Han är på sätt och vis ett tecken på hur långt förljugenheten har gått, att det inte ens krävs någon talang längre utan bara en fullständig skamlöshet.

I ett friskt samhälle skulle Löfvens lögner inte accepteras och hela framträdandet skulle tolkas som att statsministern var sinnessjuk. Placera honom i vilken annan tid eller kultur som helst och han skulle betraktas som besatt av onda andar eller galen. Hade intervjun skett 1950 istället för 2019 så skulle reaktionerna och frågorna varit helt annorlunda. Publiken skulle tappa hakan och frågorna skulle ställas med ett verkligt eftertryck. Men vi i vår tid har vant oss vid vansinnet. Journalisten som gjorde intervjun är själv en del av vansinnet för han lever i samma kultur av förnekelser, intellektualiserande och lögner. Hans förväntningar på vad som är normalt är så skeva att han fortsätter ta statsministern på allvar. Han kallar honom inte ens för lögnare, för han saknar verktygen för att ens reagera normalt på statsministerns uttalanden. Det finns inte en kulturell kontext längre för det normala att ta spjärn mot.

Detta är ett exempel på hur vi alla är indragna i vansinnet. Även vi som inte är PKister själva befinner oss i ett medberoende och fungerar som enablers för dessa narcissister och patologiska lögnare. Man anpassar sig hellre än tar ställning till situationen utifrån sina egentliga värderingar – för de värderingarna har ersatts av kollektivets värderingar.

Detta beskriver också den dysfunktionella relationen mellan högern och vänstern, där högern anser sig vara tvungna att ta ansvar för vänstern och hålla en “god ton” för att inte hela samhällsdebatten ska rasa samman. Något som förstås utnyttjas av vänster som spårar ur allt mer i infantila utbrott.

Sagofarbrorn Löfven

Men vad är egentligen en lögn om den inte lurar någon längre? Jo, det är en berättelse. Det är sagan om den humanistiska stormakten. Om Sverigebilden. Lika lite som någon tror att Star Wars är en historisk händelse i en galax långt borta, tror någon spontant att Löfvens lögner är sanning. Löfvens roll är att agera sagofarbror. Han erbjuder människor en möjlighet att drömma sig bort till ett fungerande samhälle med ansvarsfulla politiker och ordning och reda. Där allting är “helt normalt, precis som det alltid varit”. Man ges en möjlighet att lura sig själv.

Till skillnad från Star Wars så är dock denna fantasivärld inte bara en stunds förströelse, utan det är den vanföreställning som människor väljer att leva i. Man får känna sig bättre än de som är svaga i tron, och man tillåts leka viktig, förnuftig och på rätt sida historien redan idag. Eftersom det är en saga som dikterar människors självuppfattning och verklighetsuppfattning så är det som en sorts mytologi eller religion som har besjälat ens värld.

Den verkliga mardrömmen

Men det är inte bara för att få känna sig bättre än vad man är eller för att slippa erkänna vilken lögnare man varit som människor väljer att fortsätta lura sig själva. Jag tror den starkaste drivkraften hos den stora massan handlar om skräcken för att slängas ut ur det progressiva paradiset, ut i verkligheten.

Inte ens de som stämplats som syndare och kastats ut i det egentliga Sverige klarar av att leva helt i den verkligheten, för vansinnet är så outhärdligt att man är tvungen att delvis leva i förnekelse. Det är inte bara det faktum att samhället förfallit kulturellt, ekonomiskt och socialt, utan den mest fasansfulla mardrömskänslan kommer sig just av illusionen av det normala. Där man gång på gång ställs inför det faktum att helt normala situationer utvecklar sig till något fullständigt galet när människor som har allmänhetens respekt och höga positioner i samhället agerar helt irrationellt.

Det går inte att i ord beskriva den känslan av förtvivlan och desperation man drabbas av vid de tillfällen då illusionen rasar.

Det är den typen av mardröm där man befinner sig i en till synes trygg miljö omgiven av korrekta och sakliga män i kostymer, men som i ett visst ljus avslöjas som demoner, och den trygga tillvaron förvrängs till ett kaos. Där varje försöka att uppmärksamma andra på vad det är som egentligen händer bemöts med “vi har aldrig varit tryggare”, “var inte så anmälningsbenägen” och “så har det alltid varit.” Alla håller en god ton och uttrycker sig väldigt sakligt och korrekt under resan ner i helvetet.

Man lever i ett skymningstillstånd där ens psyke skyddar en från att ta in vidden av katastrofen, men där man av och till påminns om att de människor som har makt är fullständigt galna och att man själv är helt maktlös. Det går inte att i ord beskriva den känslan av förtvivlan och desperation man drabbas av vid de tillfällen då illusionen rasar. Det går inte heller att vara kvar i den känslan någon längre tid, efter ett tag slår psyket ifrån och man känner och tänker inte längre lika starkt. Man återgår till ett normalläge mitt i kaoset. Vårt eget psyke hindrar oss alltså från att helt ta in verkligheten och från att kunna finna motivation att göra något. Det har helt enkelt gått för långt att medvetenhet bara leder till en annan form av apati.

Historiens slut och den kulturella singulariteten

När man är tillbaka i vardagslunken igen efter en sådan tillfällig glitch i programmeringen så krävs det en ansträngning för att kunna se klart igen. Man måste tvinga sig själv att byta perspektiv för att bryta förtrollningen. Förflytta sig i tanken till en annan tid med normalare värderingar som kan kasta ett ljus över samtiden. För det är som om vi alla, hela kulturen, drabbats av minnesförlust. Själva historien har blivit till ett hot mot PKismens lögn och måste gömmas undan. “Så har det alltid varit.”

Det beror på normkritikens eskalerande effekt. De som utnyttjar normkritiken som metod faller själva offer för förskjutningarna av värderingarna, vilket gör deras åsikter än extremare och driver hela kulturen mot allt värre ytterligheter. Det är inte utan anledning som PKisterna själva kallar sig progressiva och anser sig redan idag stå på rätt sida historien. För den kulturella utvecklingen går i en så rasande fart att det som skedde för bara några år sedan redan anses irrelevant och passé.

Det som vi upplever är historiens slut. Den kulturella singulariteten där kulturens utveckling blir det som driver dess egen utveckling. Tid och rum har upphört att fungera i en kulturell mening. En historielös globalism har tagit över.

Det mest fascinerande är att denna singularitet inte uppstått på grund av en AI som löper amok med den teknologiska utvecklingen, utan en kulturell intelligens som blir självmedveten genom normkritiken och som driver utvecklingen bortom människans kontroll. Jag ska återkomma till detta senare.


Min poäng med utläggningen om hur den egentliga verkligheten ser ut är att visa på hur vansinnet också drivs på av det resultat det skapar i verkligheten. Ungefär som ett missbruk förstärks av den misär och ångest det skapar. PKisterna är vagt medvetna om denna verklighet och det är idag antagligen den starkaste drivkraften för att krampaktigt hålla fast vid lögnen. Man vill för allt i världen inte falla ner i verklighetens mardröm; och de som gör det är oftast de som går för nära kanten och blir nedknuffad av de andra. De som råkar göra en förbjuden observation eller som använt ett förbjudet ord.

PKismen är alltså inte bara en lögn utan också en psykisk störning. En kulturell psykos. Och som jag antytt, även ett mytologiskt tillstånd.


Vad är min definition av PKismen?

PKismen kan definieras lite olika beroende på perspektiv. Den kan ses som en gigantisk samhällslögn, en dominerande kultur, en ideologi, en religion, en psykisk störning på kulturell och individuell nivå, demokrati i praktiken, en berättelse, mytologisk tid, eller en generell ism. Jag kommer gå igenom de olika perspektiven i en serie inlägg. I denna första text fokuserar jag på PKismen som samhällslögn och dess nihilistiska ursprung.


PKismen som lögn

De flesta som talar om PKismen talar bara om politisk korrekthet. Men vid det här laget bör det vara uppenbart att PKismen är betydligt mycket mer än bara en simpel artighet. Det är en sak att undvika att säga neger eller att markera mot de som gör det, och en helt annan sak att låtsas att vuxna män är hjälplösa barn eller att vägra att ta brutala våldtäkter på allvar på grund av förövarnas etnicitet.

Vidare så har PKismens lögn vuxit till att inkludera i stort sett hela samhället och kulturen, med motiveringen att information måste hållas hemlig för att inte “mörka krafter ska få vatten på sin kvar”. Sanningen har med PKismen blivit samhällets fiende, och det är något unikt. Lögnen är nu ett moraliskt ideal.

Det är en lögn som vuxit så långt bortom sitt ursprungliga syfte att den i snabb takt slukar precis allting. Först ljuger man om ett specifikt problem, sen måste man ljuga om saker som motsäger lögnen, och till sist så inordnas hela ens verklighet i denna förljugenhet. Sanning och lögn byter plats.

Man gör en gemensam insats för att tillsammans förbli övertygade om att SD är rasister, för man behöver en fiende för att ens självbild och världsbild ska kunna hålla.

Den envisa oviljan att vara ärlig gör att det uppstår en splittring i samhället mellan de som ljuger och de som talar sanning. De som vill tala sanning blir ett hot mot både lögnarnas självbild och världsbild, och tids nog så uppstår en sorts gemenskap kring lögnen. Det är därför frågan inte längre gäller de ursprungliga orsakerna till lögnerna, dvs. ämnen som invandringen, utan istället handlar om Sverigedemokraterna. Man gör en gemensam insats för att tillsammans förbli övertygade om att SD är rasister, för man behöver en fiende för att ens självbild och världsbild ska kunna hålla. Slutar man ljuga om SD och andra invandringskritiker så tvingas man ta ställning till den ursprungliga sakfrågan på riktigt, och då blir det genast uppenbart hur absurt det är med den förödande massinvandringen.

Lögnerna har skapat ett polariserat samhälle där alla ens avgörande sanningar bygger på att att motståndarna har fel om allt. Tar man bort motståndarna så går också alla ens sanningar och övertygelser förlorade.

Anledningen till det extremt uppskruvade tonläget och den ohälsosamma fixeringen vid rasism är just skräcken för att förlora ALLT. Alla anspråk på sanning, moral, kunskap, intelligens, empati osv. Allt detta bygger på idén om att det är någon annan som saknar detta. Utan en fiende så faller man antingen ner i en nihilistisk tomhet eller tvingas acceptera att man själv har precis motsatsen till alla dessa goda egenskaper man tillskrivit sig.

PKismen och nihilismen

Kärnan i PKismenen är tomheten. Dess urtillstånd är nihilismens idé. Ur tomheten föds lögnen, och det är med lögnen som PKismens berättelse verkligen börjar. För alla ismer är egentligen berättelser, enda skillnaden från andra ideologier och kulturer är att PKismens berättelse är grundad på ingenting. Hela dess dynamik bygger på denna tomhet och meningslöshet. Det är det som är den bakomliggande drivkraften i alla lögner. Behovet av att göra sig omedveten om tomheten genom lekar, berättelser och poserande.

Det låter kanske som vanlig, sekulär existentialism, men skillnaden ligger i om man lägger ett värde i sanning eller inte. Existentialismen har inte gett upp sin tro på förnuftets möjlighet att finna åtminstone en subjektiv sanning. PKismens däremot lägger inget värde i sanningen, utan är helt fixerad vid behovet av mening för att undfly tomheten.

Det handlar aldrig om att fienden hotar invandrare, kvinnor, sexuellt avvikande eller liknande offersstämplade grupper, utan om att sanningen hotar PKisternas fantasivärld.

Det som ger människan och livet en identitet/själ och en mening/syfte är kampen. En kamp för överlevnad genomsyrar hela vårt väsen som följd av vår evolution, och därmed, via vårt medvetande, även vår verklighet. Det är ur detta faktum som PKismens lögn tar sin början. Människan är en maskin som designats för kamp och lidande, och utan en fysisk desperation så får vi en psykisk desperation efter mening.

Genom lögnen har man konstruerat en idé om en kamp, och ur den kampen uppstår allt det andra. PKisten leker fram det paradoxala tillstånd där allting är meningslöst men där det ändå finns något man kämpar för. Man blir en förkämpe för allt det goda, man får en moral, man får ett syfte, man får en gemenskap. Man skapar en fiende, man skapar ett offer, och man skapar ett språk för denna kamp. “Ta kampen!”

Denna totala tomhet och den ständigt växande lögnen är drivkraften bakom den allt extremare intoleransen. Det hat och förtryck som riktas mot de som inte är beredd att underkasta sig lögnen. Det handlar aldrig om att fienden hotar invandrare, kvinnor, sexuellt avvikande eller liknande offersstämplade grupper, utan om att sanningen hotar PKisternas fantasivärld.


Andra delar i serien om PKismen:

Vad är en “ism”? – Definition för diskussionen i JBP-gruppen

  • En ism är ett komplex av idéer organiserade utifrån en central idés kärna.
  • Ismens rötter knyter an till en eller flera behov hos människan. Det är en förutsättning för att den ska utvecklas till en ism.
  • Eftersom ismen fungerar så effektivt så tar den kontroll över människans medvetande och omformar verkligheten både mentalt och fysiskt.
  • Ismens kärna förverkligas i världen och i människors sätt att tänka och känna.
  • Andra idéer underordnas den ledande idén utifrån hur väl de uppfyller dess syfte. Detta utgör ismens idé-komplex.
  • Ismen existerar hela tiden i en dynamisk kontakt med en verklighet och i ett ekosystem av andra idéer och ismer.
  • En ism kan vara en kultur, en religion, en ideologi, ett paradigm, en teori, ett principsystem osv. Som dominerar människans medvetande.

Min definition av “ism” är en idé som avgrenat sig så att den utgör ett eget idé-komplex. En idé är att likna vid ett frö som slagit rot i människans medvetande, och det som avgör vilka idéer som utvecklas till ismer beror på hur väl de kan tjäna människans behov. Ismernas rötter sträcker sig ner till de absolut mest fundamentala behoven hos människan och det är där i de grundläggande begären de hämtar sin energi och växtkraft. De verkliga Yggdrasilerna till ismer har en så enorm kraft att de tar kontrollen över hela människans väsen och verklighet.

Om vi använder kapitalismen som ett exempel på en yggdrasil så består dess ursprungliga idé av medvetenheten om avkastningens värde. Den idén knyter an till vårt behov av överlevnad, men också social status och liknande behov. Den lockar oss med löften om avkastning och tillväxt, men dess agenda är en annan. Dess egentliga kärna är effektiviteten. Det som gör den så stark är att vi känslomässigt drivs att nyttja den i vårt tänkande, men snart så blir vi själva utnyttjade istället.

Idéer är därför som väsen med en egen vilja, och kapitalismen kan personifieras som demonen Mammon. Han besätter människan genom att utnyttja hennes girighet. Han väcker en medvetenhet hos henne om kraften i ränta-på-ränta. Ju mer förståelsen av idén fördjupas – ju hårdare rötterna binder sig i medvetandets djup – desto starkare grepp får Mammon över människan. Gradvis glider hon över i en ny verklighet av lönsamhet, tillväxtpotential och stordriftsfördelar. Först erövras den mentala rumtiden gradvis, och därefter den fysiska rumtiden. Det sker genom ett dynamiskt växelspel mellan medvetande och värld. Mammon ger en fantastisk framgång till alla de som underkastar sig hans vilja, medan övriga går under efter generationer i fattigdom. Människan odlar jorden till hans ära, de bygger väderkvarnar, hamnar, järnvägar…

Precis som en människas verkliga karaktär avslöjas av det hon gör av vana, avslöjas också Mammons sanna natur i denna rutinmässiga strävan. Han är ett väsen för han har en vilja. Hans mål är inte avkastningen som sådan, utan effektiviteten. Människans girighet driver henne hela tiden mot allt extremare effektivitet. Hela naturen förslavas genom människan. Evolutionen ersätts av lönsamheten. Frågan är inte hur väl något är anpassat efter en naturlig miljö, utan om dess existens kan motiveras av en efterfrågan. Kapitalismen är genom människan i full gång med att konsumera Moder Natur.

Människans tänkande omformas samtidigt av förändringarna i den fysiska världen. Hon tänker järnvägstankar, avkastningstankar och drömmer om alternativkostnader. Hennes medmänniskor blir konsumenter att manipulera; och på så sätt tränger Mammon ner i djupet av människans medvetande och anpassar hennes känslor och värderingar. Människan blir inte bara besatt av en girighet utan också driven av andras girighet till en besatthet av frosseri. Mammon hjälper människan att förverkliga alla hennes mest lönsamma begär. Hon strävar inte bara efter sin egen avkastning utan indirekt också efter att genom sitt konsumtionsmönster förverkliga andras strävan mot lönsamhet.

Kapitalismen är alltså också i färd med att utplåna kulturen. Omforma den för nyttomaximerande och lönsamhet. Julen blir kommersialismens högtid, Halloween importeras och ersätter allhelgona. De kulturella särarterna utplånas eller kommersialiseras eller effektiviseras.

Till sist inser människan att hon sålt sin själ. Idén är inte längre hennes tjänare utan hennes herre. Hon kan inte längre välja att slå sig fri för hon och hela hennes värld är beroende av idén om avkastning för sin existens. Idén har gått från en omedveten ism till en medveten. Kanske rationaliserar hon för sig själv att lösningen bara är ännu mer kapitalism, ännu mera tillväxt.

Medvetenhet om något leder till sist fram till att man namnger denna demon. För ord är magiska och ger människan makt över världen och sig själv (sen är ju även språket en idé, så människan är egentligen fortsatt maktlös (man kan egentligen säga att hela existensen är språket eller åtminstone underordnat språket beroende på hur strikt man definierar språket)). Genom att ringas in och definieras så blir demonen en del av verkligheten, den blir något som man kan tänka kring och förhålla sig till. Den är inte längre en mystisk kraft utan något begripligt, och rent av något banalt. Det gäller så väl kapitalism som PKism. Nu kan man se monstret och se vad den sysslar med – och kanske man till sist också kan utföra en exorcism.

Man kan om man vill ha åsikten att det är när den får sitt namn som den blir en verklig ism. Det är då man börjar reda ut den ursprungliga idéns trassliga rotsystem och grenverk och man börjar se att ismen är ett helt ekosystem av mindre idéer. Ett Pantheon om man så vill. Mammon var den högsta demonen i vår kultur innan PKismen, och alla andra idéer inordnade sig enligt hans första bud: effektivitet. Det handlar om idéer och ismer så som naturvetenskap, statism, liberalism och industrialism. Men även responser och reaktioner så som den horaktiga demokratin och rent av marxismen är kapitalismens avkomma. De delar dess dna i form av materialistisk effektivitetsfixering.

De som har en snävare syn på ismerna ser ismer som något som kräver en medveten identifikation med ismen. Dvs. Att det finns människor som kallar sig kapitalister, liberaler eller PKister. PKismen är i den meningen ännu inte en medvetandegjord ism, utan en omedveten sådan; en ism som människor lever i enlighet med utan att själva förstå det. Man kan dock invända att PKismen är medvetandegjord i tillräcklig utsträckning redan men att den går under andra namn, kanske främst progressivism, postmodernism eller möjligen humanism.

En demon som kapitalismen kan bara sluta på ett sätt. Den drivs att bli mer och mer dominerande tills den hotar sluka solen, dvs den driver sin effektivitet så långt att den blir självutplånande och når de ekonomiska modellernas slutgiltiga steady state – den perfekta jämvikten på alla marknader. Det sker när det inte längre finns någon tillväxt att hämta någonstans i tid eller rum. Det är den finansiella värmedöden. En sorts kapitalistisk sigularitet – något som förstås aldrig kommer hända eftersom andra idéer tar över när det gamla trädet försvagats tillräckligt, eller också skapar dess framfart nya problem som ger upphov till obalans. PKismen, miljörörelsen, den återuppstående konservatismen och förhoppningsvis mina idéer, är utmanare som försöker erbjuda svar på de nya behov som kapitalismen skapat.

PKismens kärna och frukt är tomheten/lögnen. Dess rötter sträcker sig ner i de andliga behoven av moral och tro, men också makt, stolthet, mening, identitet. Mer förenklat kan man säga att PKismens rötter hämtar sin energi från den tomhet och meningslösheten som människor känner i det kapitalistiska samhället. Tomheten är det första och det sista. Den är en ism som driver människor till att ljuga för att skapa en mening och en identitet, men som i processen bryter ner allt av värde och skapar en än djupare tomhet.

Och mitt förslag är förstås att kontra PKismen med sanning och ärlighet. En ism som bygger upp istället för att bryta ner.

Sociala media och narcissismen

En kommentar jag gjorde på Facebook angående människors allt större behov av att synas och höras.


Jag tror på att orsaken till det allt mer narcissistiska samhället handlar om människans förlust av identitet som följd av den snabba tekniska utvecklingen och den ökade kommunikation, plus vetenskapens underminerande av människans naturliga tro. Men jag tror också att sociala media spelat en avgörande roll i att eskalera den redan skadliga utvecklingen genom att systematiskt stärka dessa mönster genom belöningssystemet och samtidigt göra människor än mer osynliga för varandra i kontakten.

Människan är ingenting idag. Hon är bokstavligen en på sju miljarder, och det känns inte särskilt unikt och speciellt. Med ett så stort underlag för statistiska modeller så kan hon effektivt reduceras ner till grupptillhörighet utifrån egenskaper och beteende mönster. Hon blir till en klon. Hon har ingen förankring i sin värld och ingen gemenskap som hon inte väljer själv. Valfriheten och det enorma urvalet gör att hon kategoriserar och stämplar sig själv.

Jag tror också att den kollektiva barnomsorgen är skadlig. Både i den mening att barnet blir osett, och i den mening att det stöper alla i samma form. Staten kan inte se och älska dig på samma sätt som din mor kan. Den socialistiska likriktningen är alltså förödande även för människors identitet och inte bara för samhällets kritiska tänkande.


Jag vill nu, av narcissistiska skäl, ta mig själv som exempel på hur system som sociala medier förändrar människor. När jag kom igång på riktigt med min Youtube-kanal så märkte jag hur systemet tog kontroll över mig som skapare, jag gick in i systemet med en vilja att föra ut ett visst budskap, men för att nå fler på Youtube så börjar man sakta marknadsanpassa budskapet. Och till sist sitter man där och pratar skit om Star Wars istället – eller som i mitt fall; man försöker tvinga fram något meningsfullt att säga om den senaste politiska nyheten för att det ger mer klick. Ofta blir det inte det minsta meningsfullt utan bara argt och irriterat. Inte för att jag själv egentligen blir särskilt arg alltid, utan för att människor använder Youtube som ett sätt att få höra sina egna tankar och känslor upprepade. Det är lätt att sluta som många andra invandringskritiker i sociala media och göra ilskan till sin identitet.

Det är därför jag lite ogenomtänkt slängde in en liten slogan i introt om att min kanal var för de som “inte bara vill få sina egna åsikter upprepade”.
Det är en sorts narcissistiskt speglande. Jag som youtuber drivs delvis av ett behov att bli hörd och sedd, och ju mer perfekt jag svarar mot publikens efterfrågan och i praktiken mot deras åsikter, desto mer uppmärksamhet får jag. Jag utplånar min egen identitet i min iver att synas.

En perfekt youtuber reducerar sig själv till en spegel för de andra narcissisterna i samhället att spegla sig och sina åsikter i. Man blir ett verktyg för att ge publiken en upplevelse av det som de saknar i sina liv, en gemenskap där de spelar roll.

Det är som att vi alla sakta flyter samman till en enda punkt där allas identiteter inom gruppen eller filterbubblan speglar varandra. Vi blir till karikatyrer eller arketyper. Kluster av associerade åsikter och normer som styr oss som marionett-dockor.


Särskilt vidrigt blir denna marknad när det kommer till t.ex. Twitch där tittare betalar pengar för att internetkändisen ska säga deras namn och läsa upp deras åsikt eller fråga. Det är ren prostitution, särskilt med tanke på att en urringning ger en klart större inkomst.

Det är djupt tragiskt att människor är så ensamma och osedda att det uppstår en industri kring illusioner av gemenskap och vänskap. Där byggandet av ett community är en essentiell del för framgång och överlevnad på den där störda relationsmarknaden. Människors fundamentala behov av t.ex. gemenskap har tagits ifrån henne och prissatts av marknaden. Återigen, precis som i fallet med demokratin, så reduceras människor till medel; för kapitalet eller narrativet.

Det som räddat mig undan att helt falla i den fällan själv är det faktum att jag är både osympatisk och inkompetent. Jag har en tvångsmässigt behov av att synas och höras genom att provocera. Jag rationaliserar det förstås med att jag bara är ärlig och att det är en dygd idag i konformist-Sverige att våga vara kontroversiell, och det må väl vara sant, men det är en efterhandskonstruktion. Jag kunde faktiskt låta bli att säga att kvinnlig rösträtt var ett misstag eller att feminismen är en cancer, och även om jag nog inte kan låta bli att säga att demokratin som sådan är en katastrof, så kunde jag lägga fram mina tankar på ett sätt som inte provocerar. Jag kunde t.ex. anpassa mig genom att bara basha vänstern och gulla med högern, men icke. Jag är förstås tvungen att säga att båda sidor är idioter och därmed alienera mig totalt.

Det är inte lätt att vara ett fan av Kulturkriget. 🙂

Jag tror dock att den sortens contrarian-narcissister som jag tillhör är de som behövs idag om vi ska ta oss ur PKismens vansinne. Särskilt om man klarar av att vända sin kritik mot sig själv och kan bryta sig ur de narcissistiska mönster som upprätthåller PKismen.

PK-isterna behöver vår hjälp

Vill vi verkligen rädda svenska folket så är vi tvungna att göra något åt den polarisering som demokratin skapat.

Ända sedan demokratins införande har det funnits en splittring i kulturen. Mellan höger och vänster, och nu, mellan kritiker och PK-ister.

Det är dags att erkänna att det vi sysslat med hittills inte kommer att lösa några problem. Vi (invandrings)kritiker måste inse att det inte går att övertyga motståndarna med starka argument och fakta. Vi har försökt det i 30 år utan framgång och det är hög tid att inse att det inte biter.

Anledningen till att det inte funkar är att samhällsdebatten är lika splittrad som samhället. Vi diskuterar inte ens samma sak. Vår sida diskuterar vad som är rätt och riktigt. Deras sida diskuterar, eller gestaltar, vem som är god eller ond.

Notera hur de argumenterar så förstår du vad jag menar. Du försöker övertyga dem om att t.ex. invandringen är vansinnig, men de försöker inte övertyga dig om motsatsen. De försöker bara underminera dina argument.

Det beror på att de egentligen inte vill övertyga dig, de vill bara försvara sin världsbild och självbild som god. Faktum är att om de faktiskt skulle lyckas övertyga dig så är det en förlust för deras del. En förutsättning för att de ska kunna tillhöra “de anständiga” är att det finns någon annan som inte är det.

Fall inte i deras fällor. Försök inte hitta källor och definiera vad massinvandring är eller hur länge invandringen har förekommit. Det är enbart argumentationsfel och ett sätt för dem att fördröja och komplicera diskussionen. Ska du diskutera så diskutera det som är den egentliga diskussionen: deras falska självbild.

Alla blir vinnare

Detta innebär att samhällsdebatten har kört fast eftersom det skapas en dynamik där båda sidor känner sig som vinnare utan att ha gjort några framsteg. Vi får känna oss smarta genom att det finns en motståndare som är helt galen. Det är en väldigt trevlig situation för oss. Vi får känna att vi säger och står för det självklara och kan blåsa upp vår självbild som intelligenta och sansade, utan en tanke på att det knappast kan vara en bedrift att säga det självklara.

Deras sida har byggt upp ett irrationellt moralsystem utifrån vad gruppen tycker. De gör anspråk på empati och känslor, men det är inte deras egna känslor främst, utan deras uppfattning om gruppens känslor. Utifrån det moralsystemet, värdegrunden, så engagerar de sig i diskussioner för att avgöra vem som är en god människa eller för att bli en god människa genom att ”ta kampen”. De får känna sig som vinnare eftersom de försvarar de goda åsikterna, medan du använder dig av fakta som hotar de goda åsikterna, vilket innebär att du ”går mörka krafters ärenden”. Deras självbild av att vara god blir uppblåst på samma sätt: genom att det finns en motståndare som står för motsatsen. Och precis som i vårt fall så handlar det om att de ser det som att de har de självklara åsikterna och kan känna sig goda trots att det inte borde ses som en bedrift att ha självklara åsikter.

På så sätt kan denna icke-diskussion pågå i evigheten.

Samhällsdebatten förs alltså mellan två läger av självgoda dårar.

Vi måste mötas som riktiga människor igen

Denna demokratiska polarisering har lett till en allt dummare och plattare debatt där ideologierna reducerats till karikatyrer av skattehöjare och skattesänkare, eller för eller emot invandring/klimatet/genus/osv. En svartvit världsuppfattning som omöjliggör verkligt tänkande och kännande, och som gör människorna själva till platta karikatyrer som bara upprepar ideologiska fraser de inte begriper innebörden av, och som är helt irrelevanta sett till de verkliga problemen.

Min önskan är att vi istället börjar mötas som människor. Människan är inte platt och enkel, och inget i hennes värld är heller platt eller enkelt. Så länge vi håller fast vid en endimensionell världsbild så kommer vi att vara endimensionella karikatyrer av människor. Människans natur kan inte kategoriseras på det sättet. En människa som är hel är motsägelsefull och paradoxal. En sådan ryms inte inom ideologier. Ingen människa passar heller in i de kategorier av rasist, PK-ist, liberal eller socialist på det sätt vi försöker använda dem.

Dessa människor behöver hjälp

Det vår sida måste göra är att erkänna att det inte är rationella människor vi har att göra med, och att vi själva inte heller är rationella som så länge upprepat samma beteende och hoppats på ett annat utfall. Dessa människor behöver inte övertygas, de behöver hjälp.

Vi måste därför börja med att ställa oss utanför höger-vänster-polariseringen och fråga oss ”vad är det egentligen som måste göras?” utan att hemfalla åt enkla ideologiska svar som ”mindre stat” eller ”bara vi får bort sossarna från makten”. Bara dårar resonerar så.

Vi måste se verkligheten som den faktiskt är och börja behandla människor utifrån hur de faktiskt agerar, inse att de inte är mentalt friska, att kulturen haft en skadlig effekt på deras tänkande – och på vårt.

Vi måste sluta försöka övertyga galningarna med fakta och sanningar och istället försöka hjälpa dem att hitta tillbaka till verkligheten genom att ta dem ur den falska självbilden. Vi måste agera som ”kulturterapeuter” och hjälpa människor att se sina automatiska tankar och beteenden, och visa på hur dessa är irrationella och skadliga. Vi måste hjälpa dem att hitta tillbaka till sina verkliga känslor och förklara att det inte är friskt att oroa sig för rasister istället för de våldtäkter och skjutningar som invandringen fört med sig; att den sortens felprioriterande rädsla är en inlärd störning.

Det kräver att vi håller en personlig distans och inte dras in i en konflikt med den sjuke. För deras övertygelse bygger på dessa konflikter, att det finns en motståndare som bekräftar deras världsbild av gott mot ont. Det är ur den kampen som de hämtar sin energi som hjälper dem att hålla tvivlet borta. Var inte deras motståndare, var deras medmänniska.

Detta kräver att du också tar dig ur dina egna tvångstankar och fixeringar. Du måste lära dig ödmjukhet och erkänna att du inte är särskilt klok och sansad egentligen. Hade du varit det hade vi inte hamnat i den här situationen. Din övertygelse om din egen intelligens bygger bara på att du jämför dig med dem som helt tappat kontakten med verkligheten.

Det här kräver också att du hittar tillbaka till dina känslor – och framförallt, att du kommer ur din skräck för den andra människan. Det krävs mod att våga visa känslor, och det finns ingen effektivare metod för att komma nära en annan människa än att visa känslor, att visa sig mänsklig.

Om du bemöter deras rasistanklagelser med något annat än ilska eller rädsla, utan istället ärligt och öppet säger eller visar att du faktiskt blir ledsen och att det känns väldigt orättvist, så går luften ur konflikten. Det förväntade mönstret av ”men du då” uteblir och den andre måste förhålla sig till att det är en människa den talar till, med allt det ansvar det innebär.

Den avhumaniserande rasistanklagelsen

För en avgörande del i upprätthållandet av polariseringen är just denna avhumanisering som man gjort genom att stämpla människor som rasister. Det är ett sätt att komma undan den naturliga empatin, som annars skulle sätta gränser för vad man kan göra emot en annan människa. Man måste avhumanisera den andre för att kunna ha sina enkla sanningar och få känna sig god eller smart.

Genom att visa sig mänsklig och vägra acceptera deras avhumaniserande stämplingar så gör man den sortens beteende synligt för både mobbarna och svansen. Det blir svårare att t.ex. försvara utfrysningen av Sverigedemokraterna när svansen – den breda PK-allmänheten – börjar tvivla. Det framstår då inte bara som barnsligt utan som rent ondskefullt eller sjukligt. Och det om något är en kil i den falska självbilden som god.

De ständiga utfrysningarna som sker i toleransens namn är mycket allvarliga; för den mänskliga kontakten och erkännandet är något fundamentalt, och det sätter djupa psykologiska sår som kan bli permanenta ärr. Ilska mot en sådan behandling är väldigt berättigad, men den är inte konstruktiv. Den förstärker bara polariseringen genom att i efterhand legitimera elakheterna för PK-isterna. För dem blir det berättigat att mobba en person för att han reagerar och genom sin ilska visar att han är en fiende. Det är därför vi ser dessa återkommande, uppenbara provokationer. Det bygger på ett tvivel på den egna självbilden. PK-isten som tvivlar på sin egen godhet måste utagera för att provocera fram en respons.

Vi måste bli vuxna

Vi måste sluta spela med i deras spel och börja peka ut deras beteende för dem själva. När de beter sig som barn så ska vi inte sänka oss till deras nivå och ”ge igen” eller lillgammalt förklara att vi vet bättre. Vi ska ta rollen som vuxen och visa att om de beter sig som barn så blir de behandlade som barn. Om de vill bli respekterade och tagna på allvar så måste de börja bete sig som vuxna.

Men det kräver förstås att vi själva är tillräckligt mogna för rollen. Och nej, det är inte vuxet och moget att komma dragande med demokratiska principer eller liberala idéer om friheter. Det är lillgammalt. Det är att upprepa den förra generationens sanningar utan att förstå att dessa sanningar är orsaken till den nuvarande situationen. Dagens samhälle är resultatet av gårdagens samhälle.

Att vara vuxen är att se sitt eget ansvar för samhället och inse att det inte finns någon annan att peka finger mot.

Sprid den här texten till så många som möjligt. Det avgörande i kampen mot PK-vansinnet är att människor blir medvetna så att det kan uppstå en kritisk massa.

När dessa tankar och idéer får fäste så skapas det automatiskt ett mönster i människors agerande som underminerar både självbilden och den sociala maktstrukturen för PK-isterna. Då kan vi till sist få en normal samhällsdebatt som krossar PK-ismen. För PK-ismen överlever inte ärliga, öppna samtal.

Kulturkriget

Sverigebilden (English)

I made this one quickly with some old pictures, but since the respons was good I present it here too.

The point is to show the madness. The infantile clown-society. The nightmare feeling when everything seems normal on the surface but everyone is acting absolutely irrational.

We are living in a metaphor; in a dark funhouse mirror. We are living in the Sverigebild.

Den här slängde jag ihop snabbt med gamla bilder, men den fick rätt bra respons så jag tänkte det kunde vara bra att lägga upp den här också.

Poängen är främst att lyfta fram vansinnet. Det infantila clown-samhället. Den där mardrömskänslan där allt tycks som vanligt på ytan, men alla agerar helt irrationellt.

Vi lever i en metafor; i en mörk skrattspegel. Vi lever i Sverigebilden.