Försvarsmekanismer och argumentationsfel

I de tidigare delarna talade jag om hur PKismen bygger på en förljugenhet som är sprungen ur en avsaknad av värderingar och mening, att dessa lögner eskalerat till ett kulturellt vansinne som tycks innebära historiens slut, och hur lögnerna konstruerat en falsk moral i form av värdegrunden. I den senaste delen beskrev jag avståndstagandets hierarki, vilket är ett exempel på hur lögnerna, i form av försvarsmekanismer och argumentationsfel har strukturerat kulturen och samhället. I denna del vill jag ge en kortare beskrivning av den dynamiska process där ångest, försvarsmekanismer och argumentationsfel skapar denna typ av strukturer.


Eftersom PKisterna inte kan erkänna verkligheten som den är så tvingas de försvara lögnerna med fula knep och argumentationsfel. Detta är något som sker rätt så omedvetet och ett exempel på hur psyke och kultur hänger ihop i PK-vansinnet.

PKisten lever i en kultur fylld av tabun som kontrollerar vad man får tycka, tänka och känna. De hjärntvättar sig själva genom att uppfostra och bestraffa andra för struntsaker som pronomen eller liknande petitesser, samtidigt som de utsätts för samma sak av de andra. Det leder till att de begränsar sitt tänkande och kännande och blir korkade och oempatiska. Det blir problematiskt att till exempel känna empati för ett våldtäktsoffer om förövaren var av en etnisk minoritet, för det är så associerat med förbjudna tankar och känslor att man istället måste flytta fokus. Den förtvivlan man borde känna över det fruktansvärda dådet förvrängs till en förtvivlan över att “detta kan spela främlingsfientliga krafter i händerna”, och de flickor som drabbas blir istället till statistik över “anmälningsbenägenhet”. På så sätt får man utlopp för sina förbjudna känslor på ett sätt som dessutom ger en moralisk status i samhället. Det är alltså ett ideal att förhålla sig helt oempatisk över offrets situation i såna lägen.

Det skapas ur denna förljugenhet en ångest hos individerna över deras egna känslor – särskilt som känslorna förstärks av den utveckling som förnekelsen skapar – vilket gör att ämnet blir ännu mera laddat på en kulturell nivå och därmed ännu mera tabu. Vilket leder till ytterligare ångest. Man bygger upp en sorts neuros genom att förneka sina egentliga känslor och sitt egentliga jag och hela ens liv blir plågsamt förljuget.

För att kunna hantera dessa jobbiga känslor som man har men inte kan erkänna så svarar egot med att ta till försvarsmekanismer, och den mest intressanta försvarsmekanismen är antagligen projektion – men även många andra försvarsmekanismer brukas, så som förnekelse, förträngning och affektisolering.

Det som gör projektioner särskilt intressant är för att det handlar om att rikta sina tankar och känslor mot någon annan istället för att erkänna dem som sina egna. På så sätt har den en mer direkt social effekt än många andra försvarsmekanismer. I exemplet med gruppvåldtäkten är den naturliga reaktionen att bli rasande och förtvivlad, men eftersom det är tabu att tänka och känna den sortens tankar då det bryter mot värdegrunden och hotar ens egen självbild, så riktar man det mot någon annan. Kanske mot personen som man fick informationen ifrån. Man intalar sig att det gjordes just i syfte att väcka dessa tankar och känslor. På så sätt är man själv inte ansvarig för sina egna reaktioner utan ett oskyldigt offer för den andres försök till manipulation. De förbjudna tankarna och känslorna finns inte hos en själv, resonerar man, utan hos denna andre som nu är i full färd med att försöka väcka samma känslor av hat och oro hos alla andra. Man behöver inte ens erkänna oron över att orden hade effekt, för man intalar sig att det inte är ens egna känslor som skrämmer en utan det är alla andras känslor man oroar sig för. Man anklagar honom för att vara ute efter att “sprida hat” och “gå mörka krafters ärenden”, vilket är skrämmande för att alla andra är så lättpåverkade. Själv är man förstås helt opåverkad…

Projicerandet har en särskilt förödande effekt i kulturen eftersom det bygger på en ångest som finns hos nästan alla i samhället. Det leder till att det även blir en norm i kulturen, och det skapas därför en kulturell fiende genom projicerande av den kulturella skuggan. Man skapar en syndabock. Även de övriga försvarsmekanismerna har kulturella effekter, men projicerandet är den mest avgörande eftersom den skapar den för PKismen så nödvändiga fienden: den avhumaniserade andre.

Det uppstår alltså en rundgång av ångest mellan individ och kultur på grund av att kulturens normer och moral är så fullständigt oförlåtande. På sätt och vis kan man se det som att man ofrivilligt med lögnernas hjälp introducerar något heligt i det sekulära.

En mer generell beskrivning av denna process

Jag bör antagligen göra ett försök att beskriva denna psykokulturella process lite mer generellt:

Individerna befinner sig i ett stressat tillstånd eftersom moralen är helt omänsklig och oförlåtande. Det är en rundgång av ångest och följugenhet där man tvingas att ljuga, både för sig själv och för andra, och framställa sig bättre än vad man egentligen är. Det leder till två saker: de moraliska kraven i kulturen blir än mer extrema vilket ökar individernas ångest, samtidigt som individerna också blir allt mer neurotiska när de desperat trycker undan sina egentliga tankar och känslor, och förnekar sitt egentliga, naturliga jag.

I processen av förnekande och utplånande av sig själv använder man sig av egots försvarsmekanismer. Till exempel förnekar man de känslor man har och förtränger minnen som motsäger den falska självbild som vuxit fram. Eller som ovan, att man projicerar sina “mörka” sidor, sin skugga, på andra. När en hel kultur består av ångestdrabbade individer som beter sig så här så lyfts försvarsmekanismerna upp till nästa nivå och blir till offentliga lögner. Ingen minns längre att man helt nyligen tyckte bögskämt var hysteriskt roligt eller att negerboll var ett helt normalt ord. En kollektiv glömska uppstår, och liknande mönster gäller alla andra försvarsmekanismer.

Försvarsmekanismerna som tjänar till att försvara ens falska självbild upphöjs till att försvara de gemensamma lögnerna och kommer till uttryck i form av argumentationsfel och fula knep. Projicerandet uttrycks som brunkletning och guilt by association. Förträngande uttrycks som historierevisionism. Intellektualiserande uttrycks som “anmälningsbenägenhet” och “socioekonomiska faktorer”. Jag ska gå in djupare på dessa samband och effekter senare.

När samma argumentationsfel används så systematiskt i kulturen så övergår de till att bli offentliga sanningar och givna mönster för tänkandet. På individnivå så var man oförmögen att själv tänka kritiskt kring de ångestladdade ämnena, och dessa spärrar och mönster lyfts också upp på kulturnivå så kulturen blir lika oförmögen att tänka och känna “fel”. Politiker kan säga saker som “vad det beror på tror jag inte det är någon som vet” eller “vi kanske inte såg det komma” och bara delvis ljuga eftersom det bara utgör den sista halvsanningen i ett helt system av lögner och självbedrägeri.

När alla dessa kulturella argumentationsfel och försvarsmekanismer börjar bli dominerande så kan man tala om PKismens sociala “rättvisa”. De kollektiva försvarsmekanismerna blir då till sociala lagar/normer som upprätthålls av de mest hysteriska, cyniska eller hatiska i samhället.

Nästa steg är när man gör denna sociala “rättvisa” till del av samhällets verkliga lagstiftning – vilket t.ex. kan ses i den diskriminerande diskrimineringslagen – och när de lynchmobbar och häxjägare som upprätthållit de sociala lagarna börjar finansieras av staten.

Processen sker naturligtvis inte i en enda riktning utan det är en dynamisk utveckling där de olika nivåerna förstärker varandra, så att till exempel de sociala lagarna och den systematiska utfrysningen gör att stressen och rädslan stegras ytterligare vilket förvärrar hela systemet. Samtidigt som effekterna gör kontrasten mellan Sverigebild och verklighet allt mer akut och ångestskapande.

Resultatet blir att hela samhället och kulturen struktureras i enlighet med dessa psykiska störningar. Precis som individerna förnekar sina egna tankar, känslor och sitt egentliga jag så förnekar kulturen sin egen historia, sina traditioner och sina värderingar, och förnuftet brukas bara till att hitta bortförklaringar av verkligheten.


Andra delar i serien om PKismen:

2 reaktioner till “Försvarsmekanismer och argumentationsfel”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.