Medias makt

Jag tror jag börjar hitta en stil nu snart. Mindre text. Enklare tema. Svartvitt format gör att läsaren frigörs lite från tiden och kan se samtiden utifrån på ett annat sätt.
Titeln “rätt sida av historien” valde jag för att jag länge haft funderingar på att göra en historiebok från framtiden för att lyfta fram det samtida vansinnet. Det är bara i första rutan jag höll mig till den idén sen leddes jag iväg i en annan riktning.
Tonen är inte så personlig som jag hade önskat. Jag ska överväga att placera ett “jag” i serierna i fortsättningen så att läsaren får en känslomässig ingång också.

Ja, jag tror det är en viktig komponent faktiskt. Vi måste bort från det distanserade och opersonliga. Hjälpa människor att knyta an känslomässigt till vad vansinnet innebär i form av lidande och förtvivlan. Hjälpa människor hitta tillbaka till sina genuina känslor igen. Bort från det intellektualiserande, ironiserande poserandet.

Kanske är det till och med dags att sluta skämta och istället se allvaret.

Jag inser det här medan jag skriver så det kanske inte är så genomtänkt, men jag tror det finns nåt avgörande där.

Ett sådant sätt att “se allvaret” är kanske att lyssna på hur man skämtar och vad man faktiskt säger. Det jag syftar på är min insikt om att dessa människor faktiskt är sinnessjuka på riktigt. De agerar inte “som om” de var galna, de agerar galet för att de *är* galna. För att hela kulturen är galen.

Säger man “de är fan inte kloka!!” så måste man till sist börja lyssna på sig själv och börja leva därefter. Det är dags att börja förhålla sig till verkligheten på riktigt och det innebär att se galningarna och de som tar dom på allvar som sinnessjuka.

Ok, det blev lite mycket. 🙂 Vill bara avsluta med att tacka Josefin som ledde mig in på rätt riktning igen.

Normkritik del 1 – och lite kommentarer om syftet

Jag har bestämt mig för att lägga upp serierna som enskilda bloggposter också. Anledningen är att jag inte helt liter på den app som sköter visningarna just nu. Eller jag litar inte på min egen förmåga att använda den rätt.

Hela det här projektet går ut på att nå ut till så många som möjligt och göra människor medvetna om vilka processer som ligger bakom utvecklingen för att förändra människors medvetanden/inställning så att kulturen kan bli frisk. En sort “motnormkritik” för att underminera den bas som vansinnets förtryck vilar på och istället stärka en “counter culture”. Eller “counter counter culture” kanske man skulle säga. En sorts samtalsterapi för kulturen.

Det jag behöver hjälp med är att sprida serierna så att kulturen kan förändras, men jag behöver också hjälp med att hitta bra bilder som fångar tidsandan, eller bara påminnas om alla vansinnigheter som skett.

Jag har till exempel en idé om att göra en sorts årskrönika eller decennium-krönika. Tanken är att allt vansinne samlat på en gång kan bli väldigt effektivt för att skaka liv i den korkade och apatiska svensken.

Även andra tips och idéer är väldigt välkomna. Projektet är ett slacker-projekt som aldrig är helt klart, så har någon förslag på en bättre bild så kan jag (om jag klarar av det tekniska) byta ur och uppdatera delar av serierna.

Serier som vapen i kulturinbördeskriget

Efter att bloggen har legat död i många månader efter första inlägget så tänkte jag nu blåsa liv i den igen. Anledningen är att jag hittat ett nytt format i tecknade serier och jag behöver någonstans att lägga upp bilderna. Personligen är jag helt exalterad över möjligheterna med serier, men jag gissar att andra kanske inte är lika övertygade.

Så här tänker jag: med en youtube-kanal har man fördelen att smidigt nå ut till alla som är intresserade av det ämne man pratar om, men man når inga andra. Algoritmerna skapar en filterbubbla som gör att man bara talar till de som redan vaknat upp. Det blir lite av en publik som främst vill höra sina egna tankar upprepade tillbaka för att känna en bekräftelse. Visst, det sker senare en utsortering där de skarpare som är öppna för nya idéer och tankar stannar kvar, men det blir ändå en väldigt homogen grupp som redan vaknat.

Det är precis det instängda filterbubbleklimatet som jag vill försöka bryta och då är jag tvungen att söka andra kanaler. Bloggen var en idé, men oavsett vad man gör idag så är man tvungen att använda sig av sociala medier för att nå ut, och där kommer problemet med längre texter. Idag så spammas man ihjäl av information och de flesta läser bara rubrikerna, om ens det.

Det är helt enkelt inte en bra miljö för resonerande och teoretiserande texter. Tempot är för högt och uppmärksamhetsspannet är för kort. Av den anledningen har meme istället visat sig vara väldigt effektiva för att få ut budskap och påverka opinionen. Problemet är bara att den mängd information som kan förmedlas effektivt med meme är väldigt begränsad.

Det här problemet är något typiskt för vår tid; ingen har tid att stanna upp och tänka. Hela samhällsdebatten reduceras därför till de enklaste och plattaste ”sanningarna”: ”Orange man bad.”

Serier tycks vara den perfekta kompromissen mellan en riktig text och ett meme. Man kan mata läsaren med något lättuggat samtidigt som kombinationen av text och bild gör att det också kan finnas lite innehåll.

Tyvärr kan jag inte teckna – men jag undrar om inte det är en fördel. För som jag redan beskrivit många gånger så är vidden av det vansinne vi genomlever så totalt att den andra sidans ”bra argument” direkt kan återanvändas helt oförändrat av vår sida. Eftersom narcissisterna (PKisterna) gärna hyllar det mest idiotiska så ter sig hela världen som ett enda stort skämt.

Jag har lite retoriskt frågat mig vad satiriker sysslar med idag när det inte längre finns något att tillägga. När inget av vad etablissemanget sysslar med kan överdrivas till en parodi då det redan är en parodi. Jag tror jag konstaterade att satirikerna blivit vanliga samhällsskildrare.

Det jag nu upptäckt är att bortsett från copyright-skäl så finns ingen anledning att teckna dessa politiska serier, allt finns redan tillgängligt. Vill jag göra en parodisk avbildning av motdemonstranterna som clowner så behöver jag bara återanvända helt vanliga fotografier:

Vill jag håna narcissisternas sektbeteende så finns domedagskulten kring Greta:

Vill jag teckna den mest nesliga karikatyr till halmdocka så har de redan själva valt honom till statsminister:

Det enda jag behöver göra är att sätta in alla dessa galna bilder i serierutorna för mina utläggningar.

Men det finns fler saker att säga om serier som format. För min del så är det otroligt befriande att vara begränsad i hur många ord man kan använda, även om jag, som kommer framgå, gärna spårar ur ändå. Serier erbjuder helt enkelt ett väldigt effektivt berättande. En annan sak jag upplevde direkt var den naturliga kreativiteten som uppstår av samspelet mellan ord och bild. Det är svårt att beskriva och mitt förslag är att man testar själv. Vilket jag vill direkt uppmana till.

För det är en annan sak som gör mig hoppfull. Serier tycks perfekt lämpade för den form av ”påhumanisering” som jag vill åstadkomma. Narcissisterna upprätthåller sin dominans genom att avhumanisera motståndaren och utmåla dem som troll och rasister. Det är väldigt effektivt, men jag tror att motsatsen är minst lika effektiv. Om man börjar visa upp ”rasisterna” som vanliga människor men känslor som alla andra – Ja, antagligen djupare känslor och med större empati än alla de som opåverkat låter gruppvåldtäkter fortgå utan att reagera – Då tror jag det blir svårt att fortsätta med den här samhällsomfattande mobbningen.

Tidigare hade jag en tanke på att försöka skapa diskussioner på youtube för att både humanisera oss kritiker och faktiskt lyfta upp en ärlig och äkta diskussion utan masker, och på en avsevärt mycket högre nivå än vad dummedia som SvD och DN erbjuder. Mer i linje med hur en frisk människa tänker.

Nu tror jag mer på serieformatet, och jag hoppas det finns ett intresse av att hjälpa till. Jag tänker mig en sorts ”komma ut”-process som självständigt tänkande och kännande. Ett naket och ärligt berättande om ens personliga upplevelser mitt i vansinnet. Jag tror nämligen att äkthet och ärlighet är saker som narcissisterna inte rår på. De behöver våra lögner för att kunna spekulera i vilket mönster som göms i medmänniskornas hjärtan. De behöver projicera sitt eget mörker.

Jag tänker utveckla mina tankar senare kring det här projektet, antagligen i serieform för att visa med exempel. Men den här serien har fungerat som en inspiration. En man som rakt upp och ner berättar en liten bagatell till historia, men på ett personligt och charmigt sätt. Tyvärr hittade jag inte hela serien på nätet utan bara det lilla utdraget.

Från blogg till Youtube-kanal till hemsida.

Jag har den senaste tiden börjat tänka om en del gällande min kanal. Ursprungligen så var den bara en nödlösning eftersom det inte gick att nå ut med idéer genom blogg eller sociala medier. Men nu när jag känner att jag lyckats med den delen tror jag det är dags att återvända till text-formatet igen.

Kanalens tidiga period var väldigt seg. Det tog flera månader innan jag hade några lyssnare alls. Det tog lite fart när Alternativ för Sverige lanserades och jag kommenterade avhopp från Sverigedemokraterna, men det stora genombrottet kom efter valet då jag i ett svagt ögonblick gjorde en inspelning om att resultatet var riggat. Det var helt klart en intressant upplevelse att gå från 200 lyssnare per video till att plötsligt ha en video med 50 000 lyssnare. Det finns säkert de som ler åt detta “genombrott”, men även om kanalen är liten så måste ändå en tripling av antalet subscribers beskrivas just så.

Sedan dess har det gått utför och det finns goda skäl till det. Podcasts eller videos är inte mitt medium. Jag har klara begränsningar som gör att få orkar följa kanalen och det hjälper nog inte heller att jag inte är konsekvent vad gäller innehåll.

När nu tillväxten för kanalen stannat av vid cirka 1400 subscribers så tänker jag att det är dags att återgå till den ursprungliga tanken om att använda kanalen till att nå ut med idéerna, men skriva texter på hemsidan. Ett format som jag tror lämpar sig betydligt bättre för de rätt komplexa idéer jag har, och också ett sätt att komma till rätta med mina tillkortakommanden som kommunikatör.

Min tanke just nu är att använda kanalen för marknadsföring av hemsidan. Kanske gör jag i framtiden videos där jag sammanfattar några texter i taget.

Jag tänker inte helt överge kanalen i övrigt, men jag ser den som mer lämpad för en dialog med publiken. Det stod klart för mig att mina begränsningar som kommunikatör gör att den serie med strategier för att krossa PKismen som jag påbörjat inte kommer fungera. Mitt problem är ofta att jag glömmer bort publiken och istället utvecklar idéer för mig själv, eller att jag inte inser att publiken inte kan läsa mina tankar. Dessutom växer ju teorierna allt mer och det blir omöjligt att utgå ifrån att publiken redan känner till alla idéer och definitioner.

Just nu lutar jag åt att använda mig av live-streaming så att tittarna får chansen att ställa frågor och kanske ta ner mig på jorden igen emellan åt. En discord-kanal vore antagligen en bra tanke också. Jag tror att öppna diskussioner kan bli väldigt givande för rörelsen, för jag märker hur inspirerad jag själv blir i mitt tänkande av att diskutera med tittare i kommentarerna till inspelningarna.

En fördel med text-formatet är förstås att det blir möjligt att referera till delar av teorierna och de blir mer tillgängliga i allmänhet. Just nu blir det allt för ofta att jag som svar på frågor säger “Jo, jag tror jag pratade om det där i en tidigare inspelning. Tror det var någon av inspelningarna om Annie Lööf”. Det är inte särskilt hjälpsamt och inte heller är det rimligt att förvänta sig att folk ska lyssna sig igenom hela inspelningar bara för att hitta den där lilla detaljen.

Så det är var Kulturkriget står just nu. Har ni några tankar så är de väldigt välkomna.