Serier som vapen i kulturinbördeskriget

Efter att bloggen har legat död i många månader efter första inlägget så tänkte jag nu blåsa liv i den igen. Anledningen är att jag hittat ett nytt format i tecknade serier och jag behöver någonstans att lägga upp bilderna. Personligen är jag helt exalterad över möjligheterna med serier, men jag gissar att andra kanske inte är lika övertygade.

Så här tänker jag: med en youtube-kanal har man fördelen att smidigt nå ut till alla som är intresserade av det ämne man pratar om, men man når inga andra. Algoritmerna skapar en filterbubbla som gör att man bara talar till de som redan vaknat upp. Det blir lite av en publik som främst vill höra sina egna tankar upprepade tillbaka för att känna en bekräftelse. Visst, det sker senare en utsortering där de skarpare som är öppna för nya idéer och tankar stannar kvar, men det blir ändå en väldigt homogen grupp som redan vaknat.

Det är precis det instängda filterbubbleklimatet som jag vill försöka bryta och då är jag tvungen att söka andra kanaler. Bloggen var en idé, men oavsett vad man gör idag så är man tvungen att använda sig av sociala medier för att nå ut, och där kommer problemet med längre texter. Idag så spammas man ihjäl av information och de flesta läser bara rubrikerna, om ens det.

Det är helt enkelt inte en bra miljö för resonerande och teoretiserande texter. Tempot är för högt och uppmärksamhetsspannet är för kort. Av den anledningen har meme istället visat sig vara väldigt effektiva för att få ut budskap och påverka opinionen. Problemet är bara att den mängd information som kan förmedlas effektivt med meme är väldigt begränsad.

Det här problemet är något typiskt för vår tid; ingen har tid att stanna upp och tänka. Hela samhällsdebatten reduceras därför till de enklaste och plattaste ”sanningarna”: ”Orange man bad.”

Serier tycks vara den perfekta kompromissen mellan en riktig text och ett meme. Man kan mata läsaren med något lättuggat samtidigt som kombinationen av text och bild gör att det också kan finnas lite innehåll.

Tyvärr kan jag inte teckna – men jag undrar om inte det är en fördel. För som jag redan beskrivit många gånger så är vidden av det vansinne vi genomlever så totalt att den andra sidans ”bra argument” direkt kan återanvändas helt oförändrat av vår sida. Eftersom narcissisterna (PKisterna) gärna hyllar det mest idiotiska så ter sig hela världen som ett enda stort skämt.

Jag har lite retoriskt frågat mig vad satiriker sysslar med idag när det inte längre finns något att tillägga. När inget av vad etablissemanget sysslar med kan överdrivas till en parodi då det redan är en parodi. Jag tror jag konstaterade att satirikerna blivit vanliga samhällsskildrare.

Det jag nu upptäckt är att bortsett från copyright-skäl så finns ingen anledning att teckna dessa politiska serier, allt finns redan tillgängligt. Vill jag göra en parodisk avbildning av motdemonstranterna som clowner så behöver jag bara återanvända helt vanliga fotografier:

Vill jag håna narcissisternas sektbeteende så finns domedagskulten kring Greta:

Vill jag teckna den mest nesliga karikatyr till halmdocka så har de redan själva valt honom till statsminister:

Det enda jag behöver göra är att sätta in alla dessa galna bilder i serierutorna för mina utläggningar.

Men det finns fler saker att säga om serier som format. För min del så är det otroligt befriande att vara begränsad i hur många ord man kan använda, även om jag, som kommer framgå, gärna spårar ur ändå. Serier erbjuder helt enkelt ett väldigt effektivt berättande. En annan sak jag upplevde direkt var den naturliga kreativiteten som uppstår av samspelet mellan ord och bild. Det är svårt att beskriva och mitt förslag är att man testar själv. Vilket jag vill direkt uppmana till.

För det är en annan sak som gör mig hoppfull. Serier tycks perfekt lämpade för den form av ”påhumanisering” som jag vill åstadkomma. Narcissisterna upprätthåller sin dominans genom att avhumanisera motståndaren och utmåla dem som troll och rasister. Det är väldigt effektivt, men jag tror att motsatsen är minst lika effektiv. Om man börjar visa upp ”rasisterna” som vanliga människor men känslor som alla andra – Ja, antagligen djupare känslor och med större empati än alla de som opåverkat låter gruppvåldtäkter fortgå utan att reagera – Då tror jag det blir svårt att fortsätta med den här samhällsomfattande mobbningen.

Tidigare hade jag en tanke på att försöka skapa diskussioner på youtube för att både humanisera oss kritiker och faktiskt lyfta upp en ärlig och äkta diskussion utan masker, och på en avsevärt mycket högre nivå än vad dummedia som SvD och DN erbjuder. Mer i linje med hur en frisk människa tänker.

Nu tror jag mer på serieformatet, och jag hoppas det finns ett intresse av att hjälpa till. Jag tänker mig en sorts ”komma ut”-process som självständigt tänkande och kännande. Ett naket och ärligt berättande om ens personliga upplevelser mitt i vansinnet. Jag tror nämligen att äkthet och ärlighet är saker som narcissisterna inte rår på. De behöver våra lögner för att kunna spekulera i vilket mönster som göms i medmänniskornas hjärtan. De behöver projicera sitt eget mörker.

Jag tänker utveckla mina tankar senare kring det här projektet, antagligen i serieform för att visa med exempel. Men den här serien har fungerat som en inspiration. En man som rakt upp och ner berättar en liten bagatell till historia, men på ett personligt och charmigt sätt. Tyvärr hittade jag inte hela serien på nätet utan bara det lilla utdraget.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.