Sociala media och narcissismen

En kommentar jag gjorde på Facebook angående människors allt större behov av att synas och höras.


Jag tror på att orsaken till det allt mer narcissistiska samhället handlar om människans förlust av identitet som följd av den snabba tekniska utvecklingen och den ökade kommunikation, plus vetenskapens underminerande av människans naturliga tro. Men jag tror också att sociala media spelat en avgörande roll i att eskalera den redan skadliga utvecklingen genom att systematiskt stärka dessa mönster genom belöningssystemet och samtidigt göra människor än mer osynliga för varandra i kontakten.

Människan är ingenting idag. Hon är bokstavligen en på sju miljarder, och det känns inte särskilt unikt och speciellt. Med ett så stort underlag för statistiska modeller så kan hon effektivt reduceras ner till grupptillhörighet utifrån egenskaper och beteende mönster. Hon blir till en klon. Hon har ingen förankring i sin värld och ingen gemenskap som hon inte väljer själv. Valfriheten och det enorma urvalet gör att hon kategoriserar och stämplar sig själv.

Jag tror också att den kollektiva barnomsorgen är skadlig. Både i den mening att barnet blir osett, och i den mening att det stöper alla i samma form. Staten kan inte se och älska dig på samma sätt som din mor kan. Den socialistiska likriktningen är alltså förödande även för människors identitet och inte bara för samhällets kritiska tänkande.


Jag vill nu, av narcissistiska skäl, ta mig själv som exempel på hur system som sociala medier förändrar människor. När jag kom igång på riktigt med min Youtube-kanal så märkte jag hur systemet tog kontroll över mig som skapare, jag gick in i systemet med en vilja att föra ut ett visst budskap, men för att nå fler på Youtube så börjar man sakta marknadsanpassa budskapet. Och till sist sitter man där och pratar skit om Star Wars istället – eller som i mitt fall; man försöker tvinga fram något meningsfullt att säga om den senaste politiska nyheten för att det ger mer klick. Ofta blir det inte det minsta meningsfullt utan bara argt och irriterat. Inte för att jag själv egentligen blir särskilt arg alltid, utan för att människor använder Youtube som ett sätt att få höra sina egna tankar och känslor upprepade. Det är lätt att sluta som många andra invandringskritiker i sociala media och göra ilskan till sin identitet.

Det är därför jag lite ogenomtänkt slängde in en liten slogan i introt om att min kanal var för de som “inte bara vill få sina egna åsikter upprepade”.
Det är en sorts narcissistiskt speglande. Jag som youtuber drivs delvis av ett behov att bli hörd och sedd, och ju mer perfekt jag svarar mot publikens efterfrågan och i praktiken mot deras åsikter, desto mer uppmärksamhet får jag. Jag utplånar min egen identitet i min iver att synas.

En perfekt youtuber reducerar sig själv till en spegel för de andra narcissisterna i samhället att spegla sig och sina åsikter i. Man blir ett verktyg för att ge publiken en upplevelse av det som de saknar i sina liv, en gemenskap där de spelar roll.

Det är som att vi alla sakta flyter samman till en enda punkt där allas identiteter inom gruppen eller filterbubblan speglar varandra. Vi blir till karikatyrer eller arketyper. Kluster av associerade åsikter och normer som styr oss som marionett-dockor.


Särskilt vidrigt blir denna marknad när det kommer till t.ex. Twitch där tittare betalar pengar för att internetkändisen ska säga deras namn och läsa upp deras åsikt eller fråga. Det är ren prostitution, särskilt med tanke på att en urringning ger en klart större inkomst.

Det är djupt tragiskt att människor är så ensamma och osedda att det uppstår en industri kring illusioner av gemenskap och vänskap. Där byggandet av ett community är en essentiell del för framgång och överlevnad på den där störda relationsmarknaden. Människors fundamentala behov av t.ex. gemenskap har tagits ifrån henne och prissatts av marknaden. Återigen, precis som i fallet med demokratin, så reduceras människor till medel; för kapitalet eller narrativet.

Det som räddat mig undan att helt falla i den fällan själv är det faktum att jag är både osympatisk och inkompetent. Jag har en tvångsmässigt behov av att synas och höras genom att provocera. Jag rationaliserar det förstås med att jag bara är ärlig och att det är en dygd idag i konformist-Sverige att våga vara kontroversiell, och det må väl vara sant, men det är en efterhandskonstruktion. Jag kunde faktiskt låta bli att säga att kvinnlig rösträtt var ett misstag eller att feminismen är en cancer, och även om jag nog inte kan låta bli att säga att demokratin som sådan är en katastrof, så kunde jag lägga fram mina tankar på ett sätt som inte provocerar. Jag kunde t.ex. anpassa mig genom att bara basha vänstern och gulla med högern, men icke. Jag är förstås tvungen att säga att båda sidor är idioter och därmed alienera mig totalt.

Det är inte lätt att vara ett fan av Kulturkriget. 🙂

Jag tror dock att den sortens contrarian-narcissister som jag tillhör är de som behövs idag om vi ska ta oss ur PKismens vansinne. Särskilt om man klarar av att vända sin kritik mot sig själv och kan bryta sig ur de narcissistiska mönster som upprätthåller PKismen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.