Vad är min definition av PKismen?

PKismen kan definieras lite olika beroende på perspektiv. Den kan ses som en gigantisk samhällslögn, en dominerande kultur, en ideologi, en religion, en psykisk störning på kulturell och individuell nivå, demokrati i praktiken, en berättelse, mytologisk tid, eller en generell ism. Jag kommer gå igenom de olika perspektiven i en serie inlägg. I denna första text fokuserar jag på PKismen som samhällslögn och dess nihilistiska ursprung.


PKismen som lögn

De flesta som talar om PKismen talar bara om politisk korrekthet. Men vid det här laget bör det vara uppenbart att PKismen är betydligt mycket mer än bara en simpel artighet. Det är en sak att undvika att säga neger eller att markera mot de som gör det, och en helt annan sak att låtsas att vuxna män är hjälplösa barn eller att vägra att ta brutala våldtäkter på allvar på grund av förövarnas etnicitet.

Vidare så har PKismens lögn vuxit till att inkludera i stort sett hela samhället och kulturen, med motiveringen att information måste hållas hemlig för att inte “mörka krafter ska få vatten på sin kvar”. Sanningen har med PKismen blivit samhällets fiende, och det är något unikt. Lögnen är nu ett moraliskt ideal.

Det är en lögn som vuxit så långt bortom sitt ursprungliga syfte att den i snabb takt slukar precis allting. Först ljuger man om ett specifikt problem, sen måste man ljuga om saker som motsäger lögnen, och till sist så inordnas hela ens verklighet i denna förljugenhet. Sanning och lögn byter plats.

Man gör en gemensam insats för att tillsammans förbli övertygade om att SD är rasister, för man behöver en fiende för att ens självbild och världsbild ska kunna hålla.

Den envisa oviljan att vara ärlig gör att det uppstår en splittring i samhället mellan de som ljuger och de som talar sanning. De som vill tala sanning blir ett hot mot både lögnarnas självbild och världsbild, och tids nog så uppstår en sorts gemenskap kring lögnen. Det är därför frågan inte längre gäller de ursprungliga orsakerna till lögnerna, dvs. ämnen som invandringen, utan istället handlar om Sverigedemokraterna. Man gör en gemensam insats för att tillsammans förbli övertygade om att SD är rasister, för man behöver en fiende för att ens självbild och världsbild ska kunna hålla. Slutar man ljuga om SD och andra invandringskritiker så tvingas man ta ställning till den ursprungliga sakfrågan på riktigt, och då blir det genast uppenbart hur absurt det är med den förödande massinvandringen.

Lögnerna har skapat ett polariserat samhälle där alla ens avgörande sanningar bygger på att att motståndarna har fel om allt. Tar man bort motståndarna så går också alla ens sanningar och övertygelser förlorade.

Anledningen till det extremt uppskruvade tonläget och den ohälsosamma fixeringen vid rasism är just skräcken för att förlora ALLT. Alla anspråk på sanning, moral, kunskap, intelligens, empati osv. Allt detta bygger på idén om att det är någon annan som saknar detta. Utan en fiende så faller man antingen ner i en nihilistisk tomhet eller tvingas acceptera att man själv har precis motsatsen till alla dessa goda egenskaper man tillskrivit sig.

PKismen och nihilismen

Kärnan i PKismenen är tomheten. Dess urtillstånd är nihilismens idé. Ur tomheten föds lögnen, och det är med lögnen som PKismens berättelse verkligen börjar. För alla ismer är egentligen berättelser, enda skillnaden från andra ideologier och kulturer är att PKismens berättelse är grundad på ingenting. Hela dess dynamik bygger på denna tomhet och meningslöshet. Det är det som är den bakomliggande drivkraften i alla lögner. Behovet av att göra sig omedveten om tomheten genom lekar, berättelser och poserande.

Det låter kanske som vanlig, sekulär existentialism, men skillnaden ligger i om man lägger ett värde i sanning eller inte. Existentialismen har inte gett upp sin tro på förnuftets möjlighet att finna åtminstone en subjektiv sanning. PKismens däremot lägger inget värde i sanningen, utan är helt fixerad vid behovet av mening för att undfly tomheten.

Det handlar aldrig om att fienden hotar invandrare, kvinnor, sexuellt avvikande eller liknande offersstämplade grupper, utan om att sanningen hotar PKisternas fantasivärld.

Det som ger människan och livet en identitet/själ och en mening/syfte är kampen. En kamp för överlevnad genomsyrar hela vårt väsen som följd av vår evolution, och därmed, via vårt medvetande, även vår verklighet. Det är ur detta faktum som PKismens lögn tar sin början. Människan är en maskin som designats för kamp och lidande, och utan en fysisk desperation så får vi en psykisk desperation efter mening.

Genom lögnen har man konstruerat en idé om en kamp, och ur den kampen uppstår allt det andra. PKisten leker fram det paradoxala tillstånd där allting är meningslöst men där det ändå finns något man kämpar för. Man blir en förkämpe för allt det goda, man får en moral, man får ett syfte, man får en gemenskap. Man skapar en fiende, man skapar ett offer, och man skapar ett språk för denna kamp. “Ta kampen!”

Denna totala tomhet och den ständigt växande lögnen är drivkraften bakom den allt extremare intoleransen. Det hat och förtryck som riktas mot de som inte är beredd att underkasta sig lögnen. Det handlar aldrig om att fienden hotar invandrare, kvinnor, sexuellt avvikande eller liknande offersstämplade grupper, utan om att sanningen hotar PKisternas fantasivärld.


Andra delar i serien om PKismen:

3 reaktioner till “Vad är min definition av PKismen?”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.