Värdegrunden och avståndstagandets sociala hierarki

I förra delen beskrev jag hur de ständiga lögnerna vuxit och skapat ett kulturellt vansinne och en mardrömslik overklighetskänsla för de som lever i verkligheten. I denna del tänker jag fortsätta med att reda ut vad det är som främst driver denna förljugenhet.


Den gudlösa moralen

Anledningen till alla dessa lögner och det fullständiga vansinnet det resulterat i är förstås rädsla. Både kulturen och individerna befinner sig i ett väldigt stressat tillstånd. Man är ständigt i konflikt med både sig själv och alla andra. Det är ett tillstånd som skapar en ond spiral som till sist har mynnat ut i en kulturell panikångest.

I grunden handlar det om att människan i brist på en objektiv moral och objektiva sanningar istället skapat en kollektiv moral och kollektiva sanningar. När det inte längre finns en gud att hänvisa till så hänvisar man till människan själv, både som moralisk domare och som syfte och mål med hela existensen. Det blir en grym parodi på den gyllene regeln när det inte finns en allvetande och förlåtande gud som dömer ens handlingar utan bara det ytterst mänskliga och oförlåtande kollektivet.

När människan ställs inför frågor om hur man bör agera så är det inte längre en fråga om: “hur tycker gud att jag bör agera?”, utan: “vad skulle de andra tycka?” När någon frågar en om hur man själv skulle agera så finns en helt annan möjlighet: man kan ljuga.

Ur denna syn på rätt och fel uppstår därför en falsk moral där det ideala agerandet och det normala agerandet blir samma sak. Kollektivet hävdar att “varje anständig människa” skulle agera fullständigt idealiskt – om inte till och med ännu bättre! Det blir med andra ord en fullständigt oförlåtande och omänsklig moral.

Det i sin tur leder till att fokus förskjuts från handling till ord. Den som agerar syndar, den som kritiserar och skryter blir hyllad. Hela samhället dras in i ett uppblåst poserande där man försöker överträffa varandra i tolerans (som ju är den rena liberalismens enda dygd) genom ord, poser och signaler. Det är därför moralisterna inom PKismen ständigt talar om “vi måste alla”, men aldrig lever som de lär.


“Det finns inget modigare och viktigare än att stå upp emot rasismen, och det gör vi genom att säga ‘Det finns inget modigare och viktigare än att stå upp emot rasismen.’”

PKismen

Ett intressant exempel på detta självförhärligande poserande hittade jag i några inlägg från Annika Strandhäll som kan kokas ner till “Det finns inget modigare och viktigare än att stå upp emot rasismen, och det gör vi genom att säga ‘Det finns inget modigare och viktigare än att stå upp emot rasismen.’” En väldigt tillspetsad omformulering som visar på den rundgång av moraliskt självförhärligande som de sysslar med. I praktiken så är det ett hyllande av sig själv för att man hyllar sig själv. “Rasism”,som allt annat, är helt utbytbart för PKisten och kan ersättas med “klimatet”, “demokrati” eller tomma begrepp och fraser så som “allas lika värde.” Det är en narcissistisk självdyrkan som blir möjlig genom mantran så som “stå upp för/emot X”. Det är inte konstigt att man ogärna ger upp en sådan världsbild och självbild. Den självgoda saligheten är bara tillgänglig så länge man sjunger med i PK-körens lovsång.


Avståndstagarhierarkin

Denna sociala moral eller värdegrund är fullständigt omöjlig att leva upp till men väldigt enkel och belönande att använda som tillhygge för att vinna fördelar. Allt som görs och sägs kan angripas och anklagas för att inte vara tillräckligt “tolerant” och “inkluderande”. Det bidrar till den ökade stressen och ångesten i samhället, och det ger PKisterna ett övertag i alla lägen. PKismen har nämligen inneburit en sorteringsprocess där de mest förkastliga, falska eller fega människorna hamnat på PKisternas sida, och särskilt i toppen. Det kan förstås finnas andra orsaker till att man hamnar på den PKistiska sidan, t.ex. ett stort socialt behov eller att man råkar tillhöra någon av de skyddade minoriteterna, men den avgörande gränsdragningen är ens förhållande till sanningen.

Värdegrunden ställer omöjliga krav, det gör att ingen människa egentligen håller måttet och det blir därför en förutsättning att man är en falsk människa som saknar ödmjukhet för att man ska kunna nå toppen inom PKismen och samhället. Alla PKister är inte ruttna människor. Många har en genuin vilja att göra gott i grunden, men det är omöjligt att vara så självutplånande som värdegrunden kräver. Det leder till att dessa semi-PKister som har spår av en genuin moral, tvingas leva i skam och därför ständigt försöker kompensera för sin otillräcklighet genom att stötta och försvara de falskaste av människor. Semi-PKisterna är alltså den sort som har en genuin vilja att vara god, men som har en starkare vilja att passa in och få vara med. De är PKisternas nyttiga idioter. De som utgör mobbens svans.

På andra sidan hamnar de utstötta, de som har en allt för stark moralisk kompass, eller ett svagare behov av grupptillhörighet – eller de som har problem med att kontrollera sina känslor, vilket är en sorts ofrivillig ärlighet på sätt och vis. Men egentligen är idén om en “andra sidan” som utgör motståndarna till PKismen delvis missvisande. PKismens extrema intolerans är paradoxalt nog både absolut och samtidigt helt gränslös- ett mönster som återkommer överallt inom PKismen.

För PKismen bygger sin makt på rädsla och alla är rädda och skamfyllda i PKismens samhälle.

Det svenska samhället är egentligen inte ett samhälle kulturellt splittrat i två delar med en tydlig gräns mellan PKister och Kritiker. Förvisso tvingas människor in i höger eller vänster, för eller emot invandringen, Greta-kulten, könsbyten på barn, och till och med för eller emot PKismen, men å andra sidan så finns det PKistiska tänkandet i varje individ i någon grad. För PKismen bygger sin makt på rädsla och alla är rädda och skamfyllda i PKismens samhälle.

Den omöjliga moralen skapar en osäkerhet och en skamkänsla hos människan, och PKismens elit är experter på att utnyttja denna känsla hos människor. Det är ett psykologiskt terrorvälde av misstänkliggörande, antydningar och utfrysningar. Man spelar på människors rädsla att avslöjas och inte passa in. Toxisk femininitet är kanske en bra beskrivning av den här formen av mobbning.

Genom dessa metoder konstrueras en avståndstagarhierarki i samhället. Där varje person måste “vara tydlig med” att den “tar avstånd från x”. Kontentan blir att den knivskarpa gränsen mellan “vi och dom” är subjektiv. Pkismens polariserade världsbild är skräddarsydd och individanpassad.

Alla tar tydligt avstånd från de som befinner sig precis snäppet nedanför på avståndstagarhierarkin, de som är något mera ärlig än en själv

Alla tar tydligt avstånd från de som befinner sig precis snäppet nedanför på avståndstagarhierarkin, de som är något mera ärlig än en själv – samtidigt som man söker erkännande från de precis ovanför, de som är något mer falska och därmed anses lite finare. Ta till exempel partiet Medborgerlig Samling som ansåg sig för fin för att engagera sig i Sverigedemokraterna och istället startade ett eget “lite finare” parti. Man beklagar sig över brunkletningen och den allmänt taskiga behandlingen från de etablerade partierna, men gör förstås precis samma sak själva mot Sverigedemokraterna. Och Sverigedemokraterna gör i sin tur samma sak mot Alternativ för Sverige, och så vidare.

Med sitt beteende bekräftar man legitimiteten i den elaka behandlingen man själv utsätts för, och i praktiken är samtliga i samhället med och upphöjer personer som Linnea Claesson och journalister på Aftonbladets redaktion till toppen av hierarkin. Även om man är kritisk så ger man förtrycket sitt erkännande.

Man har inte samma behov av att ta avstånd från personer betydligt längre ner i hierarkin, utan man vill bara markera mot de som man riskerar bli (och blir) associerade med. Annie Lööf känner inget behov av att förtydliga att hon minsann inte delar Alternativ för Sveriges världsbild, men väl att hon inte delar Moderaternas världsbild efter att Moderaterna mumlat om ett oengagerat samarbete med Sverigedemokraterna. Sanningen är förstås att det finns goda skäl för att göra den sortens associationer, för skillnaden i förhållande till de man tar avstånd från är nästan alltid bara en fråga om den egna bristen på ärlighet. Man har själv precis samma åsikter, men man kan inte erkänna det av rädsla för vad andra ska tycka, men kanske framförallt för att man inte klarar av att erkänna för sig själv hur man egentligen tänker och känner.

Din sociala status beror alltså på vilka du tar avstånd från, vilka du tycker man ska frysa ut och mobba. Man rationaliserar sitt beteende med “Jo, men det finns ändå en gräns som man inte får passera”. Och denna absoluta gräns går förstås alltid precis nedanför en själv…


Andra delar i serien om PKismen:

3 reaktioner till “Värdegrunden och avståndstagandets sociala hierarki”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.